Själv träffade och intervjuade jag Olof Palme vid flera tillfällen i min roll som ung journalist på 1970-och 80-talet. Han besökte till och med mig i min dåvarande bostadsort i lilla Storvreta utanför Uppsala. På språng mellan olika möten och alltid idel öra och nyfiken på min syn på vad som rörde sig inom partilivet både i Uppsala och övriga landet.
Sedan mordet på Sveavägen har Olof Palme mytologiserats både som person och politiker. Inom Socialdemokratin har han tidvis vuxit till en ikon som stått över det vardagspolitiska käbblet. Olof Palme vek sitt aktiva politiska liv åt Socialdemokraterna och som den stabila vänsterpolitiker han var. Dessutom var han en politiker i sin tid. Vi levde trots allt i en helt annan verklighet under 1970- och 1980-talet.
Världen såg annorlunda ut. Öst stod mot väst. Järnridån var ett faktum. Fortfarande var Sverige ett mycket välmående välfärdsland, och en förebild för många andra länder. Blandekonomins budskap vägde tungt. Palme var dess tillskyndare.
Olof Palme var kontroversiell. Han väckte känslor. För eller emot. Dessutom var han snabb i repliken och retoriskt skicklig. Politiska motståndare hade sällan en chans när det blev skarpa debatter. Olof Palme var utan tvekan en skicklig politiker i sin tid. Han var en förespråkare för ett mer jämställt Sverige. Han ställde upp för en utbyggnad av barnomsorgen för att män och kvinnor skulle få lika rätt till arbete. Han var med att skapa den föräldraförsäkring som betyder så mycket för så många familjer i dag. Genom sitt sätt att vara och genom sin skicklighet skaffade sig Olof Palme många fiender. Inte minst på den yttersta högerkanten i svensk politik. Ofta hade motståndarna svårt att fördra Palmes bakgrund.
Hur kunde denna överklassyngling gå och bli Socialdemokrat? Något skumt måste det vara. Det hette att Palme satsade på Socialdemokraterna av karriärsskäl. Det var bara i det partiet det fanns möjligheter för honom att nå en stark position. Egentligen är sådana antydningar fullständigt ointressanta. Det intressanta med Olof Palme var hans politiska gärning som Socialdemokrat, som statsråd och sedermera partiordförande och statsminister.
Om Olof Palme i tonåren i något läge uttryckte sympatier för en borgerlig politik är mer av kuriosaintresse. Och kommer så att förbli. Palme gick dessutom mycket tidigt med i det socialdemokratiska studentförbundet.
Allt som nu sägs och skrivs om Olof Palme som politiker och om mordet på honom visar att han och hans politiska gärning fortfarande, snart tre decennier efter mordet, kan skapa heta känslor. I sitt liv var han en kontroversiell och tycks så vara fortfarande. Samtidigt visade han med stt sätt att vara en väg in i politiken för många unga människor. Inte minst på grund av i sitt starka utrikespolitiska engagemang. Det är också inom utrikespolitiken som hans röst saknas mest.
Mordet på Olof Palme har utretts på alla upptänkliga sätt. Polis, åklagare och domstolsväsen har gjort sitt. Ett arbete som till och från saknat professionalism. Skandalöst är ett vänligt ord i sammanhanget.
Åklagare och polis har inte haft någon lätt uppgift under åren som gått sedan mordet på Sveavägen, men de har förvisso inte heller gjort det lätt för sig själva genom att så konsekvent hamna i utredningstekniska återvändsgränder. Misstagen inleddes redan under Hans Holmérs tid som spaningsledare. Då var det kurdspåret med Ebbe Carlsson-affären som höll på att stjälpa hela mordutredningen. I dag famlar utredningen vidare på sparlåga. Om mördaren någonsin avslöjas kommer det att ske av en slump. Inget finns som tyder på att polis och åklagare är särskilt mycket närmare en lösning i dag än vad man var strax efter mordet 1986.