En kamp som kom att pågå långt in på förra seklet, där de progressiva krafterna ställdes mot dem som till varje pris ville slå vakt om sina privilegier. Det kom att dröja till 1921 innan den allmänna rösträtten både för män och kvinnor blev verklighet i vårt land. Det har bara gått drygt 90 år sedan demokratins genombrott.
Det var den dåvarande högern, tillsammans med en ännu aktiv monarki, som i det längsta försökte stoppa det demokratiska genombrottet. Idag tar vi demokratin för given. De partier som grundades i slutet på 1800- talet eller i början av förra seklet dominerar fortfarande vårt politiska liv. På gott och ont.
Nykomlingar har haft svårt att göra sig gällande. Egentligen är det bara miljöpartiet som tillfört något nytt till det svenska partiväsendet. Kristdemokraterna är i och för sig ett ungt parti, bildat på 1960-talet, men dess ideologi bottnar i 1800-talets kristna konservatism.
Liksom samhället i övrigt befinner sig politiken, och därmed politikerrollen, i en brytningstid. Människor säger sig inte känna igen sina gamla partier. Förtroendevalda lyssnar inte längre, och de för en politik som går stick i stäv med vad människor uppfattar som den rätta. Alltför ofta har den dialog som är nödvändig för en levande demokrati hamnat på undantag.
Det stora Socialdemokratiska partiet är ett bra exempel på detta.
Under de svåra budgetsaneringsåren i mitten på 1990-talet tvingades man till åtgärder som framförallt drabbade de grupper i samhället vars rättigheter man tidigare alltid slagit vakt om. Människor vana med att samhället solidariskt ställt upp med stöd till barnomsorg, sjukvård och åldringsvård och andra transfereringar fann att de fick ta allt större summor ur egen plånbok.
Även om partiet pedagogiskt försökte förklara varför det som gjordes och måste göras, så hjälpte detta inte alltid för att övertyga om det rättmätiga i den förda politiken.
När det politiska tempot är för högt uppskruvat sker missgrepp som sedan slår tillbaka på den förda politiken och i slutändan på de enskilda politikerna. Många vände Socialdemokraterna ryggen och har fortsatt att göra så.
En sådan besvikelse har inte bara drabbar Socialdemokraterna. Alla partier har svårigheter att övertyga och locka nya sympatisörer. Om inte annat så har vi sett det i ett oroväckande minskat intresse för att bli medlem i ett politiskt parti.
I mycket har partier och politiker sig själva att skylla. Politikerna är mer anonyma än förr. De är svårare att nå. Till synes alltid upptagna. Samtidigt lever de politiska partierna i föråldrade strukturer. Öppenheten för nya idéer är svagt, intresset för att anpassa arbetsformerna till en ny tids förutsättningar är förströdda.
Fenomenet är inte enastående för Sverige. I hela västvärlden kan man se samma tendenser Vi är alltså inte unika, men likväl ökar klyftan mellan medborgarna och den politiska eliten.
Samtidigt är människors intresse för samhällsfrågor större än kanske någonsin tidigare. När de traditionella vägarna inte fungerar måste nya sökas. För någonstans måste politiker och medborgare mötas.