I mitten av februari skrev jag om statliga Samhall – bolaget som en gång i tiden grundades för att skapa jobb och människovärde för dem som har det svårast på arbetsmarknaden.
Jag pekade på att Riksförbundet för utvecklingsstörda, FUB, har kritiserat hur Samhall förändrats.
I ledaren citerades Thomas Jansson, ordförande i FUB. I Dagens Arena (27 september 2015) menar han att statens effektivitetskrav gjort att Samhall tappat en del av sitt grundsyfte.
”Den grupp jag företräder är svår att få lönsam. Det viktiga är att få en vettig sysselsättning, ett arbete och arbetskamrater. I många fall är inte det vinstgenererande i ett företag”, framhåller Thomas Jansson.
”Rent spontant skulle jag säga att Samhall på senare tid tagit de grupper av funktionsnedsatta som är lätta att placera i samhället. Man har gjort ett val för att klara effektivitetskraven från regeringen”, säger han.
Min slutsats i ledaren var därför att Samhall måste få ett tydligare uppdrag som först och främst prioriterar omsorgen om de arbetshandikappade – inte om avkastning och effektivitet.
Det var med andra ord ett krav som riktade sig till politikerna i regering och riksdag som fastställer för riktlinjerna för Samhall. Måltavlan var snarare arbetsmarknadsdepartementet än Samhalls verkställande ledning.
Monica Lingegård, vd för Samhall, kände sig dock träffad och skrev en replik i NSD den 26 februari. Hon menade att mina påståenden saknade grund och förminskade Samhalls medarbetare. Nej, jag förminskar inte Samhalls medarbetare eller någon annan. Däremot lyssnar jag på FUB, som anser att utsatta grupper kommer i kläm.
Därför fortsätter jag argumentera för att Samhall måste ha och ta ett särskilt ansvar för människor har det extra svårt på arbetsmarknaden.
De senaste månaderna har jag stärkts i min övertygelse. Fler har tagit till orda i debatten om Samhall och stämt in i kritiken.
”Samhalls utveckling är en tragedi”, sa Marcus Storch, tidigare styrelseordförande i Samhall, i Svenska Dagbladet den 4 april.
Han pekade på hur neddragningen av den så kallade merkostnadsersättningen, i spåren efter 90-talskrisen, inneburit att en tredjedel av arbetsstyrkan med funktionshinder har fått gå. I samma artikel menade forskaren Mats Jutterström att ”samhällsuppdraget blivit mer lidande”
När arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) presenterade statsbudgeten i Luleå 20 september passade jag på att fråga om hur hon såg på Samhall. Ylva Johansson tog kritiken på allvar och sa sig vara beredd att låta Statskontoret göra en översyn av verksamheten.
”Jag har dock ännu inte funderat klart”, underströk ministern.
Det är alltid bra med eftertanke före beslut. Det börjar dock brådska med besked från regeringshåll. Siffrorna från Arbetsförmedlingen är tydliga. Arbetslösheten minskar och sysselsättningen ökar men det går inte bra för alla. Det finns fortfarande grupper som har svårt att få jobb – till exempel personer som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Det är bättre att dessa människor bereds sysselsättning och en aktiv tillvaro inom ramen för Samhall än hamnar i utanförskap och passivt bidragsmottande.