Samarbete istället för revirpinkande
NORRKAMP. Kommunalråden i Luleå, Piteå, Kalix och Skellefteå har tagit ett viktigt beslut; att samarbeta över kommun och länsgränser. Tillsammans kämpar de för att staten ska utse Luleå till en av landets strategiska hamnar. Utgången av kampen kan bli avgörande för Norrbotniabanans tillkomst. Ett projekt den borgerliga regeringen är kallsinnig till.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Nonsen, hävdade dåvarande infrastrukturminister Ulrica Messing. Ingen hamn var spolad på förhand. Staten skulle utse en förhandlingsman och alla hamnar skulle med i utvärderingen. I och för sig lugnande, dock inget löfte om att någon av hamnarna längs Norrlandskusten skulle dubbas till "strategisk hamn". Oron hos norrbottniska politiker finns kvar. Den här gången är det de socialdemokratiska riksdagsledamöterna från Norrbotten som oroas och i motion till riksdagen pekat på att hamnarna är Norrlandskustens nav och måste prioriteras.
Hamnarna längs Norrlandskusten är inga små anläggningar. Här lastas och lossas avsevärda mängder gods. Luleå är Sveriges fjärde största hamn, i tonnage räknat och svarar tillsammans med Piteå och Skellefteå för åtta procent av den totala godsvolymen som transporteras via Sveriges hamnar. Statens förhandlingsman Bengt-Owe Birgersson har den här veckan gjort studiebesök i Luleå och själv kunnat bilda sig en uppfattning om ruljangsen. Även han avfärdar påståendet om att valet av nationella hamnar redan gjorts.
Med tanke på den stora mängden gods som går via de här hamnarna och med tanke på vilken betydelse varorna har för hela Sveriges ekonomi är det svårt, för att inte säga omöjligt, att tro annat än att Luleå, den största av dem, blir en hamn som staten finner självklar att stötta ekonomiskt.
Birgersson fick också en lektion i den ekonomiska dynamik som ligger i Norrbottens närhet till Barentsregionen, men att det krävs goda transportleder för att dra nytta av denna handelsväg som sträcker sig ända till Kina. Ikeas
Ingvar Kamprad såg storheten och möjligheterna i detta. Är Bengt-Owe Birgersson lika klok finns det gott hopp.
Norrbotten måste dock alltid vara berett på att först dra undan fördomarnas och okunskapens tjocka skynke, innan länets fördelar och tillgångar blir så synliga att de övertygar majoriteten av de som makten haver, att ta positiva beslut. Bengt-Owe Birgersson gör tämligen klart att Norrbotniabanans öde hänger på om här blir någon nationell hamn eller inte. Och Norrbotniabanan är ett lysande exempel på vilka svårigheter de norra delarna av landet har att brottas med.
Norrbotniabanan är inget projekt den borgerliga alliansregeringen gör vågen för. Den är kallsinnig. Även om samtliga borgerliga partier i Norrbotten säger sig vilja bygga järnvägen har moderaterna och folkpartiet på riksnivå en annan uppfattning.
"Den socialdemokratiska regeringen drev den här frågan (Norrbotniabanan. reds anm.) hårt utan att ha tillräckligt på fötterna. Någon samhällsekonomisk analys har inte ingått i Banverkets planering, och banan har heller aldrig varit finansierad", säger Henrik Hansson, politiskt sakkunnig hos infrastrukturminister Åsa Torstensson, till tidningen Riksdag & Departement (11/12 2006). Norrbotniabanan ska ställas mot andra stora infrastrukturprojekt. Exempelvis Fredrik Reinfeldts miljösatsning, utbyggnad av motorvägsleder runt Stockholm.
Samhällsekonomisk analys är gjord. Projektet står sig bra i jämförelse med andra projekt. Intäkterna är verkliga, kommer från gods och inte fiktiva som det blir när man räknar på resenärer. Därtill kommer miljövinster och tidsvinster. För industrin innebär Norrbotniabanan att transportkostnaderna sjunker med 30 procent! Pengar som kan sättas i arbete och ge arbete. Värdet på det som produceras längs Norrbotniabanans sträckning från till Umeå och norrut ligger på 65 miljarder kronor per år. Kostnaden för banan motsvarar 16 veckors produktionsvärde. Sexton futtiga veckor. Produktion som hela Sveriges avlånga land är beroende av.
Om norra Sverige ska tillåtas konkurrera på samma villkor som den södra landsändan lär det bli nödvändigt att vässa samarbetet över såväl geografiska som politiska gränser. Revirpinkandets tid är över.