Första maj är den internationella arbetarrörelsens dag, som firas till minne av offren för Haymarketmassakern i Chicago 1886. Följaktligen äger firandet och demonstrationerna också rum för att hedra alla de arbetare runtom i världen som fått sätta livet till i kampen för drägliga arbetsvillkor och ett människovärdigt liv. De demonstrationer, som företas av demokratiska socialistiska rörelser runt om i världen, är i grunden en markering mot såväl det direkta som strukturella våldet. Vare sig det är hänsynslös kapitalism i tredje världen eller fängslandet av dissidenter i diktaturer som Kina - ett land där rövarkapitalismen och kommunismen samverkar på ett sätt som för tankarna till ett visst franskt uttryck. Les extrèmes se touchent et se confondent - extremerna berör varandra och slår sig samman.
På första maj demonstrerar vi även mot de diktaturer och samhällsomstörtande rörelser som söker kapa vår högtidsdag, för att rättfärdiga sina på förtryck och våld grundade samhällsmodeller. Vi markerar mot dessa i samma anda som Olof Palme när han benämnde den tjeckoslovakiska kommunistregimen diktaturens kreatur. Värt att minnas är att Palme fick åthutningar från bland annat moderathåll, där man tyckte att han var alltför hård i sin kritik. Men i kritiken mot den våldsamma kommunismen finns ingen anledning att skräda orden. Lika lite som det finns skäl att backa för de sällsynt avskyvärda rasideologier som gett upphov till mänsklighetens största tragedier. Förintelsen, apartheid, Rwanda. Därför tillägnas första maj även antirasismen och den internationella solidariteten.
Den demokratiska socialismen är, med sin förnuftsorienterade och pragmatiska läggning, den mest framkomliga vägen för civiliserad mänsklig utveckling och målet om ett människovärdigt liv för alla. Bakom tilltron till kunskap löper en ådra med en pulserande rättskänsla och en övertygelse om människovärdet. Därmed kommer vi alltid att utgöra en motpol till de rörelser som under tumult, uppståndelse och med våld söker upprätta en förtryckande samhällsordning till gagn för den egna ”rasen” eller den fundamentalistiska övertygelsen. Vi hör att diktaturens kreatur talar samma språk. De använder samma sorts retorik för att piska upp hatet, åstadkomma upphetsning och begagna människans mest primitiva sidor för att genomdriva sin motbjudande agenda.
Under årets första maj fick vi dessvärre uppleva en resonans av den hårdföra raspolitiken från 40-talet, när nationalsocialistiska Svenskarnas Parti (SvP) marscherade längs Jönköpings gator. Troligen stärkta av sina meningsfränder Svobodas, Gyllene Grynings och Jobbiks intåg i sina respektive länders parlament. Första maj valdes så klart inte av en slump. Dessa rörelser hatar socialdemokratin och den toleranta samhällsordning som arbetarrörelsen kämpar för.
Inte sedan andra världskriget har kyrkklockor använts för att signalera fara. På första maj i år gjorde Svenska Kyrkan i Jönköping det, när man av goda skäl lät klockorna i Sofiakyrkan varna för det förestående hotet från de marscherande nationalsocialisterna. Jag hoppas att kyrkklockorna fick genklang i resten av Europa. Extremisternas frammarsch måste förmå fler att inse hur viktigt det är att rösta, inte minst EU-valet. För att hålla Bryssel fritt från brunskjortorna och deras medlöpare.
Det är så, som Sofiakyrkans klockor, motståndet skall ljuda. Inte med hätska rop och uppmaningar till våld. Utan med klara signaler som vägleder den som söker skydd. En ren ton som vädjar till människans förnuft, rättskänsla och värdighet. Att motsätta sig rashatet och det därtill anknutna våldet.