Så här mindre än ett halvår till valet den 9 september är det helt jämt mellan de politiska blocken: 40,5 är siffran för både det borgerliga blocket och för sittande regering med stöd av Vänsterpartiet.
Allt tyder på att vi lär få en ovanligt spännande valrörelse, som fortfarande är i sin linda, men där tempot så sakteliga pumpas upp.
Sifo-mätningen visar oss också att tre partier ligger nära eller under fyraprocentsspärren. Som valigt återfinns KD där trots stora ansträngningar från Ebba Busch-Thor att visa lejonklon. Hittills med mrginella framgångar.
Under spärren återfinns även Miljöpartiet som i någon mätning ligger över riksdagsspärren för att i nästa ligga under. Sånt tar på nerverna. Sanningen är att MP har en politik som inte atttraherar, eller så har man hamnat helt i skuggan av Socialdemokraterna, som i denna mätning hamnat på stabila 29 procent.
Jan Björklunds liberaler har inte heller rosat marknaden under de senaste månaderna. Nu med låga 4,4 procent ligger fiaskot nära, men som sagt det är väljarna som avgör vilka riksdagspartier som har störst dragningskraft och det den 9 september.
Moderaterna fick ny luft under vingarna i och med partledarbytet. I opinionen blev det ett hopp uppåt på bekostnad av Centerpartiet, men nu är nyhetens behag ett minne blott. Centern ligger kvar på tio procent medan Moderaterna tappat ett par procent.
Sånt är livet i borgerlighetens politiska kannibalism.
Ulf Kristersson är ingen Fredrik Reinfeldt med dennes politiska fingertoppskänsla utan en hygglig kopia av vissa moderatledare vi tidigare upplevt: något självgoda, pratsamma men mindre exekutiva.
Dessutom har de haft svårt att se samhället som det är.
Den nya fattigdomen är en realitet. Nästan dagligen påminns vi om de svårigheter som många människor har för att klara ett drägligt liv.
Det kan vara den unga mamman som inte har råd att gå till tandläkaren, uteliggaren som ingen bryr sig om eller ålderspensionären som inte får den vård och omsorg hen har behov av.
Det återstår så oerhört mycket att göra för rättvisare samhälle. Här kunde moderaterna göra en insats.
Om denna verklighet berättar inte Ulf Kristersson. Han har väl annat att tänka på. Istället måste de ses som märkligt att han utan att kommentera eller ingripa låtit riksdagsledmoten Hanif Bali fortsätta med sína minst sagt märkliga frispel. Nu senast i Balis kommentarer kring den borgerliga ledarskribenten i Patrik Oksanen texter.
Tystnaden hos Kristersson, och kretsen kring honom, vad gäller Hanif Balis agerande är besvärande. Förvisso är han Moderaternas gossen Ruda, som tydligen får säga och skriva vad som faller honom in, men någon måtta får det ändåvara.
Nu har Bali erkänt att han haft hemliga kontakter med en obskyr högerpopulistiska sajt. Bra så, men omdömet hos Bali har tidigare ifrågasatts utan synbar reaktion från den moderata partiledningen.
I elfte timmen har Moderaternas gruppledare i riksdagen Tobias Billström nu kallat Balis agerande som ”ytterst omdömeslöst”. Rädda vad som räddas kan tycks vara den moderata strategin.