På onsdag till veckan är det partiledardebatt i den svenska riksdagen. Då kan vi på nytt vänta ett meningsutbyte om partiledardebatterna var bättre förr. Roligare. Snabbare. Om kommentarerna var mer dräpande och replikerna vassare.
Nu kan man ju inte mäta det hela och notera att retoriken fallit från 6,68 till 5,22. Det handlar om vad man själv tycker.
Om man var 28 och bevistade sin första remissdebatt var det kanske nyhetens behag över det hela. Är man 68 och följer den fyrtiofjärde debatten har tillställningen kanske inte samma tjusning. Man noterar repriser och erinrar sig gamla skämt. Alltså: det hela ligger i betraktarens öra.
Med dessa brasklappar instoppade vill jag ha detta sagt:
Olof Palme var alltid spännande att lyssna till. Han var en skicklig retoriker och hade temperament.
Gudrun Schyman var vass i debatten och tvålade till många av gubbsen.
Den gamle moderatledaren Gösta Bohman hade skärpa och patos för det han trodde på.
Gunnar Sträng var en mästerlig pedagog som hade förmågan att förklara de nationalekonomiska turerna på ett begripligt sätt.
Om fyrtio år kanske man säger att det var bättre förr, på Löfvens och Sjöstedts tid. (Nu var Sträng inte partiledare men han måste helt enkelt in på en lista över de bästa.)
Kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor sitter inte i riksdagen. Det gjorde inte heller Stefan Löfven då han blev vald till socialdemokratisk partiledare. Och Annie Lööf, som nyligen blev mamma, ersätts av Anders W Jonsson, femtiofyraårig barnläkare från Gästrikland som gjort en kometkarriär i partiet. I övrigt är det ordinarie lag. Jag undrar om det blir Jan Björklunds sista partiledardebatt. Ingen tror ju att han leder Folkpartiet i valet 2018 men när ska han kliva av? I väntan på besked i den frågan noterar jag att FP nu kämpar för att de bäst ställda i samhället ska slippa skattehöjningar. Allt går igen. Det blir ett nytt namn, Liberalerna, men en gammal välkänd högerpolitik.
Centerpartiet sa plötsligt ja till svenskt Natomedlemskap. Det kom lite abrupt: ett förslag framkastat några veckor före omröstningen. I valet av partiledare hade C en ingående process men då det gäller innehållet i politiken är man inte lika grundlig. Nu finns en borgerlig samsyn i frågan om Nato och valet 2018 kan bli en omröstning om ja eller nej till den västliga försvarspakten. Men mycket hinner hända på de tre åren, exempelvis kan den nationalistiske högerpolitikern Putin hinna bli pensionär, även om det säkert inte är något som hägrar.
Detta år blir ett rekordår då det gäller antalet asylansökningar. År 2015 slår alla närmast år 1992 då det rasade krig på Balkan. Och glädjande nog har den opinion som anser att Sverige ska ta emot fler asylsökande ökat markant under sommaren och hösten. Man får gå tillbaka till andra världskriget för att finna lika stora flyktingströmmar.
100 000 personer motsvarar ganska exakt en procent av Sveriges befolkning. Eller om Norrbottens län skulle få 2 500 nya invånare.
Putins bombastiska intåg i konflikten i Syrien oroar. Från mannen som anföll Ukraina och kapade åt sig en del av landet är inget gott att vänta. Men de så kallade Rysslandsvännerna pumpar ut sina budskap om den fredsälskande ledarens goda uppsåt och att allt elände bero på Natos attacker i det forna Jugoslavien…
”Men nu talade kulturjournalisterna om hans ’samhällsengagemang’ och nämnde aldrig vare sig det ena eller det andra fula s-ordet. Och de uppehöll sig mest vid hans teaterkonst eftersom teater är finare än romaner, särskilt deckare.”
Det skriver Jan Guillou träffsäkert i Aftonbladet. Han syftar på Henning Mankell som avled tidigare i veckan. Det var under en bilfärd till Sandviken som Guillou fick dödsbudet i radio och därefter lyssnade han till en hel del kommentarer.
Det man inte nämnde var just att Mankell var socialist. Att han hade drömmar om ett bättre samhälle och skrev om det. Precis som Guillou undrar jag varför det inte nämns.