S och Roma har något gemensamt
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Några meter bakom, mot väggen, ligger det klasar av uteliggare. Inte lika fånigt. Kanske finns det ett samband. I ett land med många uteliggare måste alkoholen flöda friare för att det inte ska bli revolution?
Vaknar upp på en trippel-religiös söndag. Till att börja med är det palmsöndag och italienarna har inte anammat den svenska religiösa new-agestilen, utan går runt med olivkvistar, som på Jesu tid, förvissade om att det är till Rom och inte Knutby som återkomsten kan förväntas. Därför har nunnor och heliga män vankat omkring på Roms gator i tusentals år i väntan på att en snickare från Nasaret ska dyka upp. Utsiktslöst naturligtvis, men ändå starkt symboliskt för vad övertygelse kan göra med människor.
Sedan är det val också. Italienarna har valsedlar med partimärken. Inga namn, bara partiets logga. Det blir lite rörigt att hålla reda på, eftersom Italien har oändligt många partier och det är lätt för politiska lycksökare att ta sig in i parlamentet.
Italienarna är kanske inte exemplariska demokrater, men över åttio procent går iväg för att avgöra om Berlusconi ska få sitta kvar. Och argumenten står i centrum. Det märks när rösterna börjar räknas på måndag kväll. Eftersom valresultatet är lite vanskligt att tolka grälas det oavbrutet i tv-studion.
Mest herrar, oklanderligt klädda i skräddarsydda kostymer, långt från våra svenska hösäckar, sitter och skriker i munnen på varandra. Programledarna håller upp tidningsklipp med förstrukna citat som noga ältas av alla. Vad tidningarna skriver, inte vad de nyhetsrapporterar, är det viktiga.
Inte bara religion och demokrati är heligt för italienarna. Utan också fotboll. Det framgår när jag går och ser Romas hemmamatch mot Lecce. I Italien är fotboll blodigt allvar. Man vallfärdar till Olympia-stadion. Och bollbehandlingen liknar inget som vi kan se i Sverige. Vi är, let’s face it, en samling plattfötter när det gäller att mäta oss med den italienska bredden.
När jag ser Roma spela kommer jag också att tänka på svensk socialdemokrati. I just den här matchen spelar Roma suveränt. De leker med motståndarna. De är så säkra på sin sak att de släpper upp motståndarna nära mål, eftersom de regelmässigt skjuter utanför. Inte ens på straff träffar de mål.
Likväl har Roma motgångar. Dels har de sin stjärna, Totti, skadad på läktaren, precis som (s) har sin ledande stjärna med oklar status någonstans i periferin. Dels har Roma problem med domarna, som är stingsliga och delar ut gula kort på löpande band. Medan Lecce slipper lindrigare undan. Precis som medierna jagar sossar, blåser domaren så fort chansen ges. Romaspelarna protesterar lamt, men vet att det blir etter värre om de alltför högljutt protesterar. Och när matchen är klar, har Roma sopat hem segern med 3-0.
Men den som samlar på sig för många gula kort får till slut problem. Kanske borde socialdemokrater lära sig av Romas publik som högljutt kommenterar domarnas insatser. De fogar sig inte. Det borde inte vi göra heller.