Rösterna vi inte glömmer
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De övriga var såna som Arne Thoren i New York, Ariane Wahlgren i Aten, Gunnar Kumlien i Rom, Björn Ahlander i Washington, Knut Ståhlberg i Paris och inte minst Hans Granqvist i Hongkong. Och ännu mer försvunnen är förstås generationen som fanns strax före dem: Alf Martin, Sven Auren och Victor Vinde.
Deras rapporter handlade oftast om krig och politik men inte alltid. Alf Martins skrovliga stämma kunde få vad som helst att låta allvarligt även om det inte var det. Och Sven Aurens kåserier på temat "våren har kommit till Paris" hör ju till radioklassikerna eller borde åtminstone göra det.
Vara utrikesrapportör i ett neutralt public servicemedium är ett påpassat uppdrag. Möjligen ännu mera förr än nu. Flera av de här korrarna blev också politiskt kontroversiella. Under Vietnamkriget fick inte minst Björn Ahlander ofta påskrivet för en påstått alltför USA-vänlig rapportering. Om detta i sin tur var orsaken till att han omplacerades till Moskva är bäst låta vara osagt, men själv lär han i alla fall ha upplevt det som en straffkommendering.
Hans Granqvists Hongkongbaserade rapporter om den kinesiska kulturrevolutionen i slutet på sextiotalet föll heller inte alltid våra hemma-maoister på läppen. Och Ariane Wahlgren måste i ännu högre grad ha varit en ständig vagel i ögat för den dåvarande grekiska militärregimen för sin konsekvent orädda rapportering från Aten under juntaåren 1967-74. Att hon aldrig blev utvisad är faktiskt en gåta.
Även Bo Järborg var kontroversiell. På Svenska Dagbladets och andra högersinnade ledarsidor retade man sig ibland på hans rapportering från Margaret Thatchers Storbritannien.
Hos Järborg fanns också, enligt generationskamraten Kaj Björk i SvD (13/4), ett vänstersinne som väckts redan under kampen mot nazismen i uppväxtstaden Göteborg på trettiotalet.
Att han inte precis tillhörde "Järnladyns" främsta beundrarskara kunde nog också hans lyssnare utan större svårigheter räkna ut, men eftersom hans kritik oftast gömdes i de ironiska vändningar som var typiska för honom var den svårare att komma åt.
Efterhand kom Järborg och flera i hans generation att kulturellt identifiera sig med länderna de rapporterade från. I synnerhet Knut Ståhlberg i Paris uppfattades ju av många svenskar som typiskt "fransk", men det var ju framför allt när vi också fick se honom i TV.
Vår egen tids utrikesrapportörer i radio når aldrig samma status eller den självklara plats i vardagen som deras föregångare hade.
Inte för att de nödvändigtvis är sämre, utan för att konkurrensen om utrymmet och vår uppmärksamhet är en helt annan.
Cecilia Udden, Kjell-Albin Abrahamsson & Co ingår i ett mediebrus som Ariane Wahlgren och Bo Järborg aldrig behövde riskera att drunkna i. Och ännu mindre förstås Alf Martin eller Sven Auren.