Om det ska lyckas måste ett nytt miljonprogram sjösättas, men porten tycks trång för att åstadkomma ett sådant. Det är kommunerna som har planmonopol. I Sverige tar det i genomsnitt sex år från plan till byggstart. I Tyskland ett och ett halvt år.
När det byggs alltför få bostäder ökar bostadssegregationen.
Småbarnsfamiljer, invandrare och ungdomar hamnar i kläm när bostaden allt mer förvandlats till en vara på en marknad. De resurssvaga hushållen har svårt att hävda sig när hyreslägenheter görs om till bostadsrätter.
Den trångboddhet som byggdes bort under framförallt 1970- och 80-talen är tillbaka. I dag är det inte ovanligt att stora familjer, ofta invandrarfamiljer, får klara sig med små lägenheter, lägenheter som dessutom har jämförelsevis höga hyror.
Bostadsförsörjningen är helt otillräcklig. Enligt Boverket har en majoritet av landets kommuner bostadsbrist, alltså inte bara storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö.
I dag ser vi dessutom en allt mer segregerad bostadsmarknad. De som har råd bor i sina bostadsrätter och villor medan alla andra förpassas till de miljonprogramsområden som fått förfalla. Mot den bakgrunden är det förståeligt att många av landets hyresgäster känner sig åsidosatta.
I spåren av de höga boendekostnaderna har bostadssegregationen ökat.
Det är inte sällan full lekstuga vad gäller utförsäljning av allmännyttan och där de bostadssociala frågorna kommit i andra hand, om ens det. De som har kontakter och bra med pengar ställs före alla andra.
Det finns tydligen ingen byggherre som kan uppföra en hyresrätt som vanligt folk har råd att bo i. Då har något gått snett. Tillsammans med att bostadsbyggandet i Sverige tillhör det lägsta i Europa har dessutom stora obalanser skapats, som det tar långt tid att bygga bort.
När marknaden får bestämma om våra bostäder får vi en utslagning av de resurssvaga. Något som vi framförallt sker i storstadsområden men inte bara där, där den olagliga svarthandeln med hyreslägenheter breder ut sig utan att någon ansvarig, om nu någon finns, tycks bry sig.
Vi måste självfallet sträva efter en rättvisare bostadspolitik, där allas rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad garanteras, och där bostadssegregation motverkas. För att detta ska nås vilar ansvaret även tungt på regeringen.
Anmärkningsvärt är hur den sociala bostadspolitiken trängts undan när de marknadsliberala idéerna fått allt större genomslagskraft. Hur vi bor, var vi bor och hur mycket det kostar att bo berör oss alla.