Robert Mugabes sista strid
PRESIDENTVAL. Utvecklingen i Zimbabwe blir allt mer tragisk. Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai väljer att inte ställa upp i fredagens presidentval.
Med våld och förtryck håller sig Robert Mugabe kvar vid makten i Zimbabwe. Det är hög tid att länder som Sydafrika reagerar.
Foto: TSVANGIRAYI MUKWAZHI
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Oppositionen förföljs och ekonomin befinner sig sedan länge i fritt fall. Arbetslösheten beräknas till närmare 80 procent! En liten grupp lever i lyx medan allt fler invånare svälter.
Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai misshandlas och hans anhängare förföljs och dödas om de inte redan lämnat Zimbabwe. Mugabes polis och militär är en stat i staten, där Mugabes privata milis kan liknas vid ett gangsterband. Som om inte de vore nog hänger ett ständigt hot om dödsstraff för högförräderi över Tsvangirai och andra inom
oppositionen.
Vi ser en maktens våld och arrogans. Tidigare ett av de mest välmående länderna på den Afrikanska kontinentens går en mycket oviss framtid till mötes. Robert Mugabe har styrt Zimbabwe med järnhand sedan befrielsen 1980. Då hyllades han som en av Afrikas stora ledare.
Förhoppningarna ställdes till att landet skulle bli ett demokratisk föredöme för södra Afrika.
Av detta blev intet. Med åren har Robert Mugabes maktfullkomlighet istället tagit sig allt mer bisarra uttryck. Han har berikat sig själv liksom sina närmaste medarbetare. Korruptionen är enorm. Detta medan större delen av Zimbabwes befolkning drabbats av arbetslöshet, fattigdom och under senare år också svält. Detta i ett land som varit exportör av jordbruksprodukter och framstått som kontinentens kornbod.
I sin ambition att klamra sig fast vid marken har Mugabe utnyttjat splittringen bland de färgade i landet, men självfallet också den till omkring
200 000 personer uppgående vita minoriteten, som varit ett tacksamt slagträ i Mugabes politik för att isolera motståndare och stärka sin egen personliga ställning. Den vita minoriteten har anklagats för kolonialism och utsugning. Ett budskap som gått hem hos delar av den fattiga och jordhungrande befolkningen.
Tidigare ägde de vita farmarna omkring 70 procent av den odlingsbara jorden. Det borde alltså funnits möjligheter till en rättvis jordreform. I dag har många av de vita farmarna flytt landet medan de högteknologiska jordbruket och jordbruksexporten brutit samman.
Kraven på en jordreform har funnits ända sedan Mugabe kom till makten för snart 30 år sedan. De smärre försök som gjorts att fördela jorden mera rättvist har Mugabe själv obstruerat genom att sälja jorden vidare för en billig penning till sina politiska vänner. och stödtrupper.
Kanske har verkligheten kommit ifatt Mugabes regim. Han är trängd från flera håll. För första gången har de omkringliggande ländernas ledare reagerat mot Mugabes godtycke om än bakom lykta dörrar. Vad vi upplever är förhoppningsvis den åldrande diktatorns sista strid. Den kan bli utdragen.
Zimbabwes problem är enorma och Mugabe kan inte rätta till dem. Landets ekonomi befinner sig i ett allt djupare moras. Stödet från omvärlden är minimalt. Internationella hjälporganisationer tvingas lämna landet.
De som kan flyr och då framförallt till Sydafrika.
Det är hos grannländerna inte minst hos Sydafrika och Thabo Mbeki, och i deras eventuella men hittills tafatta initiativ, som hoppet finns för Zimbabwes framtid. En alltför okontrollerbar utveckling med fortsatt blodspillan, och en allt mer oberäknelig Mugabe vid makten, kan snabbt skapa instabilitet i hela södra Afrika. Det vill ingen.
Därför finns trots allt ett litet hopp för Zimbabwes framtid, men den kan också gå riktigt illa och bli både blodig och farlig.
Med våld och förtryck håller sig Robert Mugabe kvar vid makten i Zimbabwe. Det är hög tid att länder som Sydafrika reagerar.