I år har Byggnads som enda förbund hittills förhandlat förhandlat fram ett avtal med en generell löneökning på 2,6 procent. Lägre än de 3,5 procent som de flesta LO-förbunden enat sig om att driva i årets avtalsrörelse.
Nästa i tur att att gå i klinsch med arbetsgivarparten är Handel.
Svensk Handel vill helst ge låga eller inga löneökningar alls medan Handelsanställda kräver löneökningar på i genomsnitt 860 kronor. Något som Svensk Handels vd, Dag Klackenberg, avfärdar som rent önsketänkande.
Så förhandlingläget är alltså minst sagt låst, och nuvarande avtal utgår redan den siste mars. Om en vecka med anda ord.
Det är tveklöst så att upptakten på avtalsrörelsen inneburit att motsättningarna mellan fack och arbetsgivare något skärpts.
Från arbetsgivarhåll vill man helst få bort de centrala förhandlingarna.
Istället ska avtalen helt bygga på lokala avtal, men utan ett centralt överenskommelse i ryggen har de lokala facken en mycket svår förhandlingssituation. Så den vägen kan arbetsgivarparten glömma.
LO:s generella krav inför avtalsrörelsen är lönehöjningar på i genomsnitt 3,5 procent. Inget orimligt. För den genomsnittlige LO-medlemmen betyder detta omkring 860 kronor mer i månaden.
Med tanke på den låga inflationen innebär en sådan nivå även att det blir ett hyggligt reallönelyft.
Dessutom har facket valt att satsa extra på de lägst avlönade, vilket framförallt är positivt för bland annat anställda inom handel, vård och hotell-och restaurang för att nämna några avtalsområden med traditionellt låga löner.
Inför och under en avtalsrörelse är ett återkommande scenario kravet på att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar.
Om inte så hotar ett antal faror. Är det inte högre inflation, så är det minskad konkurrenskraft eller företag som på grund av för höga kostnader inte klarar att fortsätta sin verksamhet. Det är ingen hejd på de olyckor som kan inträffa om vanliga arbetare skulle få det litet bättre.
Däremot ser vi sällan samma argumentation när det gäller alla de gyllene avtal som delas ut till personer i chefsnivå både inom tillverkningsindustrin som inom offentlig sektor. Här nöjer man sig sällan med så futtiga löneökningar som dryga tre-fyra procent. Nej, här gäller tvåsiffriga procenttal. Ett faktum som inte undgått löntagarna.
Det är knappast rim och reson när topplönerna inom näringslivet stiger i höjden som de gör just nu. De ständigt ökande vd-lönerna gnager redan på ett sakta krackelerande samförstånd på den svenska arbetsmarknaden.
Bonusar och orealistiska lönenivåer för ett fåtal privilegierade skapar knappast förtroende för ett näringsliv som samtidigt kräver att löntagarna ska hålla igen.