På onsdag är det tänkt att riksdagen ska rösta om statsbudgeten. Praxis i riksdagen är att partierna röstar på sina egna förslag eller lägger ner sina röster. Sverigedemokraterna hotar nu att rösta på alliansens budgetförslag, men hur de slutligen ska göra avslöjar de först imorgon, dagen före omröstningen.
Simpelt maktspel ligger bakom. De vill visa att de är vågmästare.
Men de är vågmästare av ett enkelt skäl: alliansen vill göra Sverige svårt att regera och vad kan då vara bättre än oberäkneliga sverigedemokraterna som sätter egna maktintressen före vad som är bra för Sverige? Fast, kontrar Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, det är Löfvens sak att finna stöd i riksdagen. Det är ungefär samma argument som Socialdemokraterna använde mot regeringen Reinfeldt. Men skillnaden är att regeringen Reinfeldt hade en rödgrön opposition att tala med. Idag finns ingen alliansopposition att tala med. De vägrar till och med sitta vid samma bord som regeringspartier, såsom skedde vid pensionsgruppens möte i förra veckan.
Det är naturligtvis korrekt, ur en formell synvinkel, att regeringen är underställd riksdagen, att den alltid måste få riksdagens stöd, men detta bygger på att det finns politiska förutsättningar. En sådan förutsättning är en opposition som faktiskt är intresserad av att samtala och ta ansvar. Nu har vi en opposition som avvisat alla inviter inför regeringsbildningen, som beter sig som ungdomsklubbister när de vägrar att ens diskutera med Miljöpartiet och som mest framstår som en destruktiv kraft. De har inget regeringsalternativ och ingen statsministerkandidat – ändå verkar de vara beredda att driva fram regeringskris.
Trots att det parlamentariska läget kan tyckas snårigt är det i grunden enkelt: I en situation där Sverigedemokraterna har över tio procent, kommer det parlamentariska läget alltid att vara sådant att de traditionella blocken samlar mindre än femtio procent vardera. Allt annat är osannolikt. Det innebär i sin tur att det finns fem huvudsakliga alternativ: Rödgröna som söker stöd från eller bildar regering med allianspartier; allianspartier som söker stöd från eller bildar regering med rödgröna partier; rödgrön regering som söker stöd från Sverigedemokraterna; alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna; mittenregering som regerar med hoppande majoriteter.
Så ser det ut idag och givet att Sverigedemokraterna inte imploderar av någon nu okänd anledning, så kommer det att se ut så här under en överskådlig framtid, även om det skulle gå så långt som till extraval.
Så vilka konstellationer är politiskt möjliga? Vi kan på förhand räkna bort alternativet med en rödgrön regering som söker stöd hos Sverigedemokraterna. Alliansregering som söker stöd hos de rödgröna är en teoretisk möjlighet, men så länge de rödgröna är större än alliansen är det just endast en teoretisk möjlighet. Mittenpartier finns inte längre, så en sådan regeringslösning är osannolik. Således återstår två alternativ: rödgröna partier som söker stöd från eller regerar tillsammans med allianspartier eller en alliansregering som söker stöd från Sverigedemokraterna.
Varje gång som alliansen stoppar blocköverskridande lösningar och varje gång som den hotar med att driva situationen mot en regeringskris, utan att redovisa ett eget alternativ, är det mot den sistnämnda lösningen som den drar Sverige.
När jag efter valet började skriva om de här frågorna, lutade jag mot att borgerligheten hade så mycket anständighet, att de inte skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Men på senare tid har jag blivit allt mer övertygad om att makten är viktigare. Än anständigheten, ska understrykas. Inte viktigare än politiken. För saken är ju den – och det är detta som talar för att alliansen är beredd att göra sig beroende av Sverigedemokraterna – att det inte kostar särskilt mycket för dem. Under förra mandatperioden fick regeringen Reinfeldt stöd av Sverigedemokraterna i åtta av tio blockskiljande omröstningar i riksdagen. Utan att det kostade något. Motsvarande stöd från de rödgröna hade kostat, man hade blivit tvungen att kompromissa om sin politik.
Orsaken är att Sverigedemokraterna är ett djupt borgerligt parti, och detta till skillnad från partiets väljare, av vilka fler, enligt vallokalsundersökningen, ansåg sig stå i mitten eller till vänster än till höger. Under hösten har detta sjunkit in hos alliansens strateger. Mot små eftergifter till Sverigedemokraterna skulle ett parlamentariskt läge skapas som kan garantera borgerligt regeringsinnehav för mycket lång tid.
Alliansledarna avvisar blocköverskridande lösningar, för att det på sikt finns en bättre lösning för dem. Första steget är att göra Sverige omöjligt att regera. Men Sverige blir lidande av en sådan taktik, så låt oss hoppas att väljarna ser var skulden ligger.