I en intervju i tidningen Arbetet ger LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström ris och ros till regeringens vårändringsbudget.
”Mycket är positivt och ett steg i rätt riktning, men mer behöver göras om vi ska nå full sysselsättning”, säger hon.
Bland annat välkomnar LO-ekonomerna den aviserade – och historiskt stora – höjningen av statsbidragen till kommuner och landsting. Det handlar om 10 miljarder nya kronor som tillförs från och med den 1 januari 2017. Det kan ge uppemot 10 000 nya jobb i välfärdssektorn.
”Vi ser att regeringen verkligen erkänner de stora behov vi ser i välfärdssektorn framöver och det är otroligt positivt. Pengarna behövs”, säger Järliden Bergström.
LO-folket välkomnar även kursändringen i jobbpolitiken och gläds över det förbättrade läget på arbetsmarknaden. Enligt finansdepartementets beräkningar förväntas arbetslösheten gå ned till 6,3 procent redan år 2017.
”Men vi vill påpeka att drygt 6 procent inte är den fulla sysselsättning vi kräver”, säger Åsa-Pia Järliden Bergström till tidningen Arbetet.
Därför efterlyser LO ännu större satsningar på kommuner och landsting, arbetsmarknadsutbildning, infrastruktur och bostadsbyggande för att få ned arbetslösheten.
Det är inga orimliga eller exceptionella krav. En mer offensiv jobbpolitik betyder givetvis ökade statliga utgifter. Men dagens arbetslöshet är, å andra sidan, inte gratis.
Arbetslösheten innebär inte bara mänskliga påfrestningar; den betyder också ökade utgifter för a-kassa och socialbidrag, liksom minskade skatteintäkter. Fler människor i arbete betyder helt enkelt att blir fler skattebetalare och mindre sociala kostnader.
I en valpamflett redan 1932 ställde socialdemokraten Ernst Wigforss den retoriska frågan: Har vi råd att arbeta?
Svaret på frågeställningen är lika självklart nu som då. Det är bättre att människor får beredskapsjobb och offentlig sysselsättning än att de är arbetslösa.
I sina tal brukar LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson berätta om sin farfar.
”Han var en av dem som fick statligt beredskapsarbete när Socialdemokraterna och Bondeförbundet gjorde upp om krispolitiken på 1930-talet. Han var med och byggde vägen mellan Kosta och Lessebo som fortfarande finns kvar. Hade Sverige blivit bättre om farfar gått arbetslös istället för att bygga väg?”, undrar LO-basen.
Självklart inte. Om vi levde i den bästa av världar skulle ingen vara arbetslös och alla ha ett ”riktigt jobb” i det privata näringslivet eller den offentliga sektorn. Men vi lever inte i den bästa av världar. Arbetslösheten är en realitet. Många arbetslösa är bara tillfälligt arbetslösa på väg mellan två jobb, vilket inte är något problem. Men en stor andel, omkring hälften av alla arbetslösa, har varit utan jobb mer än ett halvår.
Det krävs ingen större fantasi för att inse vad långvarig arbetslöshet kan leda till. Den som hamnar utanför arbetslivet riskerar att hamna snett. Känslan av att stå utanför och inte ha en uppgift i tillvaron kan leda till både psykisk och fysisk ohälsa.
I det läget måste vi ställa frågan: Vad är bättre? Att långtidsarbetslösa fortsätter att leva på understöd och stå utanför? Eller att de erbjuds beredskapsjobb i den offentliga sektorn eller lönebidragsanställningar i föreningslivet?
Svaret borde vara enkelt: En subventionerad anställning är bättre än öppen arbetslöshet.
Hela samhället tjänar på att människor gör en aktiv insats istället förvandlas till passiva bidragsmottagare.
Rimligen blir dessa människor även mer anställningsbara för andra jobb om de får chansen att skaffa sig en smula arbetslivserfarenhet.