Rikspolitiska kulturtoppar
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ett visst hum om den saken kan vi faktiskt få, tack vare de alerta kulturjournalisterna på Helsingborgs Dagblad som i vintras gjorde en rundfrågning bland statsråd och riksdagens 349 ledamöter och vars resultat nu också finns i bokform under den fyndiga titeln "Folkvald kultur" (Carlssons förlag). Huruvida man ska förfäras
eller enbart roas beror förstås på egen läggning eller hur högt ställda förväntningar man har. Själv kommer jag i alla fall alltid i fortsättningen att se på folkpartisten Karin Pilsäter med mildare blick, sen jag fått veta att Väinö Linnas krigsskildring "Okänd soldat" är hennes favoritbok. Annars är det, föga överraskande, på vänstersidan den tyvärr aldrig nobelprisbelönade finländaren tycks ha sina flesta anhängare. Både Lars Ohly och Norrbottens egen Siv Holma framhåller Linnas torpartrilogi som bestående läsupplevelser och det gör flera andra vänsterpartister också.
"Sagan om ringen", Stieg Larsson, "Mamma Mia" och Bruce Springsteen är - tvärs över partigränserna - återkommande favoriter då det gäller bok- och scenupplevelser. Säger urvalet något om våra folkvalda är det således att de åtminstone som kulturkonsumenter är ganska
representativa för dem som valt dem. Den kulturelit som kd-ledaren gått till storms mot tycks knappast vara överdrivet företrädd i riksdagen.
Störst spännvidd avslöjas i fråga om scen- och konstupplevelserna. Till de mer originella hör "en man som läste dikter på en restaurang i Patagonien 1981" och som språkröret Peter Eriksson aldrig kan glömma. Den västerbottniske S-riks-
dagsmannen K-G Abrahamsson målar i sin tur upp en alldeles egen tavla från sitt älgpass, med vyn bort mot Gökfjället, myrarna, skogen och bergen framför sig. Han tvekar visserligen om det verkligen kan kallas konst, men vackert är det alldeles definitivt... Förre kulturministern Leif Pagrotsky rankar Bob Dylans konsert i Scandinavium 1979 högst bland sina musikupplevelser och låter "Tredje mannen" slåss med "Citizen Kane" om att vara den bästa filmen.
Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt hör till dem som avböjt att svara över huvud taget. Lite fegt, kan tyckas , men en viss förståelse för dem kan jag också känna.
Det är svårt att rangordna kulturupplevelser: Hur väger man en dikt av Tomas Tranströmer mot Vilhelm Mobergs "Raskens"? En enda bok av alla jag läst skulle jag själv aldrig kunna peka ut som "bäst". Men tvangs jag ändå välja en scenupplevelse finge det nog bli Wolf Biermanns framträdande på Universum i Umeå något halvår efter att han kastats ut från DDR 1976. Fullsmockat med folk, förtätad atmosfär och Sara Lidman ryckte spontant in som extratolk. Det var långt innan ordet magiskt blivit vardagsmat, men den kvällen hade det definitivt varit på sin plats.