Riksbanken vill strama åt
ÅTSTRAMNING. Sveriges ekonomi håller gott tempo utan att vara överhettad. Inflationen är låg, tillväxten god. Något som inte minst måste glädja regeringen. Ändå var Riksbanken en hårsmån från att höja styrräntan den 15 december. Varför strama åt något som ännu inte fått riktigt fart?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förra året ökade bruttonationalprodukten, BNP, med goda 3,5 procent, vilket gav Sverige en topposition i Europeiska unionens tillväxtliga tillsammans med Finland. I år kan det gå minst lika bra.
Trots att det finns tecken på att konjunkturen håller på att plana ut räknar de flesta bedömare med att den höga tillväxten i svensk ekonomi fortsätter även 2006. Allt borde alltså vara frid och fröjd, men samtidigt ser vi hur den öppna arbetslösheten ökar och att varslen om uppsägningar blir allt fler. Styrräntan ligger på historiskt låga 1,5 procent. Inflationen beräknas vara fortsatt låg under 2006 och även 2007. Allt enligt Konjunkturinstitutet och LO:s ekonomer.
Trots detta börjar olika medlemmar av Riksbankens direktion att prata för räntehöjningar. Och skrämma landets villaägare för fallande priser. Egentligen finns inga som helst sakliga skäl för att höja styrräntan de närmaste månaderna. Ändå pågår ett spel som borde vara ovärdigt banken. Trots låg inflation och svag arbetsmarknad framhärdar man i att styrräntan snart kommer att höjas och det i flera steg. Ekonomin ska stramas åt när den enligt alla nationalekonomiskt teoribildning fungerar hyggligt, men har svagheter vad gäller jobben. Istället vore medicinen att sitta still i båten.
Nu ligger lagd reporänta på 1,5 procent kvar åtminstone till Riksbanksledningens januarimöte, men det vore märkligt om banken valde att höja räntan bara för att man signalerat om att en räntesänkning är nära förestående. Att leda Riksbanken är inget prestigejobb på så sätt att olika direktionsmedlemmars uttalande också måste verkställas.
I stället måste alla medel användas för att skapa utrymme för de nya jobb som behövs för att pressa ned arbetslösheten. Det går inte för räntehökarna i Riksbanken att med trovärdighet hänvisa till kostnadsökningar för att motivera en räntehöjning. Risken är minst lika stor att vi kan drabbas av deflation det vill säga en negativ kostnadsutveckling än en ökad inflation. I en sådan situation anbefalls stor försiktighet med det viktiga räntevapnet.
Riksbankens eget mått är att inflationen ska hålla sig på två procent med en avvikelse på en procent upp eller ner. Dit är det långt. Allt talar istället för att kostnadsökningarna fortsätter att vara låga under hela 2006. Inflationen utgör därmed inget hot mot stabiliteten i svensk ekonomi. Rensat från tillfälliga poster är inflationen försumbar.
De underliggande inflationsförväntningarna, som Riksbanken alltid räknar med, är inte heller något att tala om. I grunden är svensk ekonomi sund, men för att skapa de nya jobben måste tillväxten ligga kvar på dagerns nivå under en längre tidsperiod.
En låg ränta kan långsiktigt vara ett viktigt psykologiskt smörjmedel för att få företagen att skapa nya arbetstillfällen och därmed nyanställa. I Riksbankens räntepolitik ligger förvisso att att alltid analysera marknaden, men detta får inte leda till att man agerar mot bättre vetande. Istället kan det vara god politik att överraska med en fortsatt lågräntepolitik.