Riksbanken bör sitta still i båten
För snart en månad sedan höjde Riksbanken sin viktigaste styrränta reporäntan med 0,25 procent till 1,75 procent. Höjningen var förväntad, men ändå kontroversiell. Arbetslösheten i Sverige var för en månad lika hög som i dag, inflationstrycket lågt. Under en procent på årsbasis, men banken hade målat in sig i ett hörn och såg sig inte ha annan utväg än att höja räntan. Inte minst beroende på att marknaden redan anpassat sig till en sådan utveckling.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sveriges ekonomi håller hyggligt tempo utan att vara överhettad. Inflationen i januari var överraskande låg, bara 0,7 procent. Däremot ligger den öppna arbetslösheten över sex procent. Varför då strama åt något som ännu inte fått fart? Riksbankens mål borde vara både låg inflation, vilket är en realitet, men också en högre sysselsättning. Det behövs en ny målformulering för att skapa trovärdighet.
Trots detta talar ledamöter av Riksbankens direktion om fortsatta räntehöjningar. Och skrämmer dessutom landets villaägare för fallande priser. Egentligen finns just nu inga som helst sakliga skäl för att höja styrräntan de närmaste månaderna. Ändå pågår ett spel som borde vara ovärdigt banken. Trots låg inflation och svag arbetsmarknad framhärdar man i att styrräntan ska höjas och det i flera steg. Ekonomin ska stramas åt när den enligt alla nationalekonomiskt teoribildning fungerar hyggligt, men har svagheter vad gäller jobben. Istället vore den rätta medicinen för Riksbanken att sitta still i båten.
Lagd reporänta på 1,75 procent borde åtminstone ligga still någon eller några månader framåt i tiden för att en grundlig, och trovärdig, analys av den framtida ekonomiska utvecklingen kan tas fram. Det vore märkligt om banken valde att höja räntan bara för att man signalerat om att ytterligare en räntehöjning är förestående.
I stället måste alla medel borde användas för att skapa utrymme för de nya jobb som behövs för att pressa ned arbetslösheten. Det går inte för räntehökarna i Riksbanken att med trovärdighet hänvisa till kostnadsökningar för att motivera en räntehöjning. Risken är minst lika stor att vi kan drabbas av deflation det vill säga en negativ kostnadsutveckling än en ökad inflation. I en sådan situation anbefalls stor försiktighet med det viktiga räntevapnet.
Riksbankens eget mått är att inflationen ska hålla sig på två procent med en avvikelse på en procent upp eller ner. Dit är det långt. Allt talar istället för att kostnadsökningarna fortsätter att vara låga under hela 2006. Inflationen utgör därmed inget hot mot stabiliteten i svensk ekonomi. Rensat från tillfälliga poster är inflationen dessutom försumbar.
I grunden är svensk ekonomi sund, men för att skapa de nya jobben måste tillväxten ligga kvar på dagerns nivå under en längre tidsperiod. En låg ränta kan långsiktigt vara ett viktigt psykologiskt smörjmedel för att få företagen att skapa nya arbetstillfällen och därmed nyanställa.
Riksbankens räntepolitik får inte ledas av prestigeskäl. Istället kan det vara god politik att överraska med en fortsatt lågräntepolitik.