Revansch för pressad Sahlin
Vänsterpartiet rycker fram som tredje största parti i Demoskops opinionsmätning. Samtidigt tillkännager s-ledaren att också vänstern ska ingå i en eventuell rödgrön regering efter valet 2010. En stor dag för Lars Ohly. Revansch för hårt pressad Mona Sahlin.
Enade vi stå. Peter Eriksson, Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly bildar koalitionsregering efter en eventuellt valvinst 2010.
Foto: Mats Andersson / SCANPIX /
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Om de tre partiföreträdarna förväntat sig applåder blev de allt besvikna. Jublet uteblev. Istället kom skarp kritik. För var fanns vänsterpartiet? I många partidistrikt och inom LO har vänsterpartiet väsentligt starkare stöd än miljöpartiet.
Pressen från såväl partiet som fackföreningsrörelsen fick Mona Sahlin att backa och låta veta att dörren inte var stängd för Lars Ohly och hans parti. Knuten var det ekonomiska ramverket. Kunde vänsterpartiet bara lämna kravet på slopat utgiftstak och slopat överskottsmål, var Lars Ohly välkommen i en rödgrön koalition.
Så blev det också. Lars Ohly och vänsterpartiet har fogat sig och ställer upp på både utgiftstak och överskottsmål. Vänsterpartiet har fått vika sig, men de här två budgetfaktorerna förefaller från första början ha getts alldeles för stor betydelse.
Utgiftstak är okej, men det behöver ju inte vara så strikt konstruerat att pengar inte på några villkor kan omfördelas under taket. Överskottsmål är också bra. Att samla i ladorna i goda tider är en självklarhet, men när tiderna blir sämre må pengarna användas. Sparandet kan inte vara ett självändamål.
Lars Ohly har långt ifrån varit ensam om att vilja avskaffa överskottsmålet och använda pengarna för att skapa jobb. Däremot är han ensam om att kallas populistisk och ansvarslös. Det har ingen sagt om Svenskt Näringslivs verkställande direktör Urban Bäckström och nationalekonomen Assar Lindbeck som också argumenterar för att avskaffa överskottsmålet, åtmintone i kärva tider, och använda pengarna till infrastruktur, äldrevård och mer pengar till låginkomsttagarna.
Det finns fler av samma åsikt. Så här säger tidigare s-politikern Anders Sundström i en stort uppslagen intervju i Veckans Affärer, nr 46: " Nu ska Sverige använda den starka ekonomi som vi har. Jag tycker inte att det är så farligt om vi får ett budgetunderskott under några år, det är själva poängen med ett så starkt överskott som vi haft. Men det är det ingen som vågar säga i dag, det är politiskt omöjligt."
Just det. Det är det ingen som vågar säga och det är faktiskt rätt allvarligt.
Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet ska ha en gemensam regeringplattform, men gå fram med egna valmanifest under valrörelsen. Inget märkvärdigt i det. Så gick också den borgerliga alliansens fyra partier till väga inför valet 2006.
Domedagsprofeterna blåser i trumpeten och menar att det här kommer aldrig att gå. Hur ska dessa tre kunna enas om utrikespolitiken, skatter, företagande. Vad som glöms bort är att dessa tre partier har en stabil bakgrund att visa upp. Åtta års samregerande då de förhandlade sig fram till 16 statsbudgetar, lämnade ifrån sig ett Sverige med stark ekonomi och en obruten rad av år med ökad köpkraft för hushållen.
Vänsterpartiet erövrar i senaste opinionsmätningen platsen som tredje största parti. En opinionsmätning bara, men ändå rätt sensationellt. Det är möjligt att Lars Ohly och hans parti mått bäst av att stå utanför och agera blåslampa, men i en rödgrön koalition har vänsterpartiet en given plats.
Vinnare i den här uppgörelsen är utan tvekan Mona Sahlin. Hon har varit satt under stark press, uträknad och utskälld. Nu är hon på banan igen. Att på denna korta tid lyckas ena och förena de tre partierna visar att hon besitter både styrka och ledarskap.