En inställd skridskotur är naturligtvis en bagatell. Men det är en bagatell som säger något om Sverige av idag, ett Sverige med en ny typ av fattigdom. Offentlig fattigdom och dess effekter är långt allvarligare än en inställd utflykt. Vi ser tecken på den offentliga fattigdomen överallt. Många läsare oroas säkert lika mycket som jag och känner samma skam som jag över denna offentliga fattigdom.
För skam är vad jag känner när jag ser löpsedeln om att Försäkringskassan ännu en gång avkrävt en cancersjuk ett dödsdatum. Sedan känner jag oro. Vad skulle hända om jag själv blev sjuk? Skulle de kräva mig på ett dödsdatum?
I e-tidningen Sjukhusläkaren ser jag att under de senaste två åren har troligen minst åtta patienter avlidit i Skåne till följd vårdplatsbrist. Varför har vi inte råd att ha tillräckligt med vårdplatser? funderar jag. Sedan får jag ett pressmeddelande om att Lärarförbundet gjort en undersökning som visar att barn med särskilda behov sällan eller aldrig får det stöd de behöver i skolan. Det är inte konstigt att resultaten störtdyker, tänker jag och så kommer oron: vad händer om mina egna barn skulle behöva särskilt stöd? Kommer de att få det? Jag läser Aftonbladets nyligen gjorda sammanställning av de 271 Lex Sarah-anmälningar som gjordes förra året från landets äldreboenden. Där rapporteras om tio dödsfall till följd av missförhållanden, om gamla som glöms i timtal på toaletten, om äldre som hittas efter timmar nedkletade av avföring, om en 82-årig man som låstes in i en städskrubb.
Varför klarar vi inte att hålla tillräckligt med vårdplatser så att människor inte behöver förlora sina anhöriga i en korridor utanför de överbelagda sjukhusavdelningarna? Varför klarar vi inte att ge barnen det stöd de behöver? Varför klarar vi inte att behandla våra gamla med respekt och värdighet?
Svaren är lika enkla som självklara. Det handlar om hur vi väljer att fördela samhällets resurser. Vi får vad vi betalar för. Varken mer eller mindre. Vårt land är visserligen rikare än någonsin, men utvecklingen präglas av vad den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith redan för ett halvsekel sedan beskrev som offentligt armod mitt i det privata överflödet. Välfärden pressas mellan fallande skattekvot, ökande löner i offentlig sektor och större behov när befolkningen åldras.
Detta vill högern inte kännas vid. Företrädare för regeringen har gång efter annan hävdat att skatteintäkterna är högre idag än tidigare. Svenskt Näringsliv försöker sig på något liknande i en påkostad kampanj som gör gällande att de lägre skatterna till trots spenderas mer än tidigare på välfärd.
I kronor och ören är skatteintäkterna högre idag än för åtta år sedan, men löner och priser har stigit och vi har blivit fler. Vi kan alltså köpa mindre välfärd för samma skatteintäkt idag som för åtta år sedan och samtidigt är vi fler som efterfrågar välfärd. Beroende på hur beräkningen görs är skatteintäkterna idag 130-160 miljarder lägre än om skattekvoten legat på samma nivå som 2006. Detta är siffror som är bra att hålla i minnet när nu Borg försöker sig på ett PR-trick och höjer skatten med nio miljarder.
För tillfället begränsas effekterna av Borgs jättelika skattesänkningar av att regeringen förväntas låna nästan 90 miljarder i år. I stort sett hela jobbskatteavdraget täcks alltså i år med lånade pengar. I annat fall skulle genomslaget av de sänkta skatterna bli ännu större. Men trots lånen är det tydligt att pengarna inte räcker till för att upprätthålla kärnan i den svenska välfärden. Per invånare blir det allt färre som arbetar i välfärdssektorn – denna trend går hand i hand med de sänkta skatterna och är påtaglig sedan 2006. Inte sedan 90-talets krissanering har antalet sysselsatta per invånarantal i den med skatter finansierade kommunsektorn fallit som den gjort de senaste åren. Antalet sysselsatta i välfärden per invånare är nu på samma nivå som 1997, krissaneringens djupaste år.
Skattesänkningarna gör många av oss rikare, men de gör samtidigt det offentliga fattigare. Vi får råd med mer tekniska prylar, kanske en nyare bil och längre semester. Men priset är en sjukvård där människor dör för att de inte får vård, en skola som inte ger barnen det stöd de behöver och en äldrevård som inte är värdig. Vi som för tillfället tjänar på skattesänkningarna tvingas samtidigt leva med oron över vad som skulle hända om lyckan vänder. Allt har sitt pris. Detta är skattesänkningarnas pris.