I onsdagens ledare föreslog jag en kraftig bantning av politikerorganisationen för sjukvården i norra Sverige. Jag förespråkade att dagens fyra landsting läggs ned och ersätts med ett gemensamt regionfullmäktige för Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland. Enligt min mening räcker det med ett regionfullmäktige med 73 folkvalda ledamöter istället för att behålla dagens 274 (tvåhundrasjuttiofyra!) landstingsfullmäktigeledamöter i norra Sverige.
Förslaget föll emellertid inte i god jord hos Kenneth Backgård (NS), ett av åtta välarvoderade landstings- och oppositionsråd i Norrbotten.
I ett inlägg i torsdagens debatt i landstingsfullmäktige undrade en bekymrad Backgård hur det skulle gå med demokratin och vilka partier som skulle få plats i detta fullmäktige.
Svaret är enkelt: Det skulle gå alldeles utmärkt med demokratin. Det blir folket som styr inriktningen även i en sådan organisation.
Det blir människorna i norra Sverige som bestämmer vilka partier och politiker som ska ingå i ett sådant regionfullmäktige. Om Backgård, Jens Sundström (L) och Lars-Åke Mukka (C) är tillräckligt skickliga på att vinna medborgarnas stöd kommer det att finnas plats för dem. Det finns givetvis inga garantier för dem eller någon annan att få behålla sina fina poster. Inte ens landstingsråden Maria Stenberg (S) eller Anders Öberg (S) sitter säkra.
Men det är inget nytt fenomen. Även i dagens landstingsorganisation händer det ju att partier inte får förnyat förtroende, samtidigt som nya partier träder in.
Norrbottningarna valde bort Kristdemokraterna i samband med landstingsfullmäktigevalet 2010 – och vid senaste valet var Liberalerna nära att tappa sina mandat.
Sådana är dock politikens och demokratins villkor. Det handlar, som alltid, om att vinna väljarnas förtroende. Den som saknar det tappar representation.
Visst, med ett regionfullmäktige blir det färre landstingspolitiker. Men jag ser betydande möjligheter att rensa i den regionala rabatten och rationalisera i dagens landstingspolitiska organisation. Fördelen med en sådan besparing är dessutom att den inte drabbar vården.
Det blir ju inte sämre verksamhet på hälsocentralerna i Piteå eller Arvidsjaur om vi sparar bort ett antal landstingspolitiker i norra Sverige. Snarare kan det väl lösgöra ett antal kronor som istället kan användas för att höja kvaliteten i sjukvården eller tandvården.
En sådan förändring i den demokratiska överbyggnaden bäddar även för ordentliga rationaliseringar i tjänstemannaapparaten. Fyra landstingsdirektörer kan ersättas med en gemensam regiondirektör. Fyra regionala kulturchefer kan ersättas med en gemensam. Fyra tandvårdschefer kan bli en. Och så vidare.
Jag begriper att sådana här förändringar kan skapa oro och riva upp känslor hos de som är direkt berörda. Det var ungefär samma typ av motstånd som mötte Michail Gorbatjov när han inledde sin politik för ”glasnost” och ”perestrojka” i Sovjetunionen på 1980-talet. Det fanns många som höll fast vid de gamla strukturerna och positionerna. Men för den enskilde medborgaren är det viktigaste att det finns fungerande vård när hen behöver det – inte om det sitter 71 landstingsledamöter i Luleå eller 73 ledamöter i ett gemensamt regionfullmäktige i typ Härnösand.