Det inrikespolitiska läget inför påskhelgen är fortsatt sådan att regeringspartierna har svårt att hävda sig och ligger långt efter oppositionen i opinionen. Senast i en aktuell Sifo-mätning. Även om det självklart inte antyds utåt bör oron ändå vara stor i regeringskretsen.
et är inte bara att det rödgröna leder klart utan också att två av regeringspartierna hänger på gärsgårn och hotas av att ramla ur riksdagen. Nu är hoppet det sista som sviker partiledare även i partier i kris, men visst måste ett mått av oro finnas i de kristdemokratiska och centerpartistiska leden.
Moderaternas valstrategi tycks hittills bygga på att lägga näst intill identiska förslag som Socialdemokraterna redan gjort på alla politikerområden för att i någon mån visa på handlingskraft. Hittills dock helt verkningslöst.
Så Reinfeldt får använda påsken till eftertanke. Istället för ägg kanske han kläcker något nytt piggt och krytt för att förnya sig sin koalition, men det skulle förvåna. Moderaterna har alltför många sega gubbar i sin krets.
För fram träder ett moderatparti som saknar egna idéer om framtiden. Det som dominerar det moderata budskapet är vackra och många, men ack så innehållslösa och redan utnötta fraser. Ett parti på tomgång som tycks ha nått alla sina mål och som nu försöket hitta till en ny kickstart.
Moderaternas förvandling från ett skattesänkarparti i opposition till det samhällsbärande parti som man nu vill vara har även skapat ett parti som famlar efter en vision för framtiden. Det går inte att enbart förvalta redan vunna vinster.
Det måste även till en politik som inte bara engagerar de redan är frälsta utan som även kan hålla kvar dem i den moderata partifållan. En politik som Fredrik Reinfeldt just nu tycks söka med ljus och lykta.
Moderaterna ska lyssna och utgå från människan, har det hetat, men vilket parti kan inte skriva under på en sådan formulering?
Problem för Fredrik Reinfeldt saknas inte och de har växt i samma takt som jobben försvunnit och utanförskapet ökat. Fredrik gick till val på full sysselsättning och att bekämpa utanförskapet. Av detta har det inte ens blivit en tummetott.
Sedan kan det tyckas anmärkningsvärt hur de borgerliga småpartiernas partiledarna låter sig nöja med att alltid ligga i moderaternas bakvatten och så slaviskt ställa upp på den moderata politiken.
Detta medan allt fler får betala den förda politiken med sämre trygghet och en osäkrare framtid. Högerregeringens politik visar allt tydligare att de sociala skyddsnäten blivit allt ihåligare. Den politiska viljan att upprätthålla en generell välfärd, där så få som möjligt hamnar på efterkälken har eroderat. Idag, och efter snart åtta år av en borgerlig regering är det allt fler som känner sig otrygga.
Idag är exempelvis omställningstakten på arbetsmarknaden så hög att alla någon gång livet kan förlora sitt jobb. Då måste a-kassan ska erbjuda en fullvärdig inkomsttrygghet. Människors utsatthet vältras över på den enskilda individen. Både vad gäller arbetslösa som sjuka.
Sanningen är den att i stället för att satsa på åtgärder för nya arbetstillfällen har regeringen Reinfeldt sänkt skatterna med 140 miljarder kronor. Pengar som istället borde använts för att trygga jobben och för att värna välfärd och tillväxt.