Det är hög tid att skapa en modernare modell för hur regionerna ska administreras och styras. Dagens 21 län kan i en framtid bestå av sex till nio storregioner. Om regionernas sammansättning blir det säkert här och var många diskussioner. Det finns gamla revir att bevaka, men redan har flera nya regioner skissats och politiker ur skilda läger för en dialog om Sveriges nya indelning.
Då bromsar moderaterna medan övriga allianspartier vill skynda på utvecklingen. Pikant. Att en förändring av dagens länsorganisation behövs är ställt utom allt tvivel. Bara ett exempel. Med större sjukvårdsregioner skulle bättre ekonomiska möjligheter kunna skapas.
Detta under förutsättning att de nya regionerna har samma beskattningsrätt som dagens landsting. Dessutom menar utredningen att den demokratiska överbyggnaden kan lösas med någon form av regionala parlament. Nackdel: längre beslutsvägar och färre förtroendevalda.
För att bibehålla dagens verksamhet inom vård och omsorg ökar samhällets kostnader med mellan 10 och 12 miljarder kronor per år. Det är en bidragande orsak till att landsting har så svårt att få ekonomin att gå ihop. Behoven av sjukvård kommer att öka, eftersom allt fler av oss blir allt äldre.
Ytterligare ett allt viktigare område som skulle vinna på en regionalisering är kollektivtrafiken, där det idag ofta är svårt att få de olika landstingen att samordna trafiken på ett sådant sätt att den passar det ökande antalet arbetspendlare.
Kostnadsspiralen lär inte stanna av. Till detta kommer att staten lagt på både landsting och kommuner nya uppgifter, som inte sällan underfinansierats med alltför låga statsbidrag. I dag har de flesta av landets landsting dragit åt svångremmen. Anställningsstopp införs, där det går att spara och effektivisera sker detta.
Det är knappast någon slump att en nyorientering om framtidens landstingsorganisation är på gång. De brister som avslöjats inom sjuk- och psykvården har upprört allt fler. Dessutom är köerna till sjukvården på många håll onödigt långa. Samtidigt blir regionala infrastrukturinvesteringar allt viktigare. Inte minst i vår egen landsända.
Det var inte så länge sedan som de stora utbildningssjukhusen som Sahlgrenska, Karolinska och Akademiska sjukhusen var statliga. En återgång till ett statligt huvudmannaskap för de största specialistsjukhusen i landet vore därför ingen märklig åtgärd, men statlig drift är ingen garanti för att ekonomin sköts bättre.
Därför skulle regionala lösningar vara att föredra, regioner som trots allt är någorlunda nära människorna och där ett politiskt ansvar, liksom nu, kan utkrävas av medborgarna vart fjärde år.