Regioner, men till vilket pris?
En ny regionindelning i Sverige växer så sakteliga fram. Framförallt beroende på de ökande kostnaderna för sjukvården, men frågan är om regioner i alla lägen är den bästa lösningen. (Arkivbild)
Foto: Bertil Ericson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
450 000 kvadratkilometer. Så att råda bot på obalanserna är inget som klaras i en handvändning.
Tanken på större regioner med ett större ansvar har vuxit sig starkare. Många vill, medan andra inte vill möta framtiden med en regionalisering. I botten finns den ekonomiska verkligheten.
Moderaterna har hela tiden varit skeptiskt till införandet av storregioner. Nu har man vikit sig.
I ett första steg föreslås nu att fyra storregioner ska bildas. Det märkliga är att lilla Gotland och Hallands län nu ska kunna bilda pyttesmå storregioner. Västra Götaland och Skåne, som redan är fungerande regioner ska få fortsätta så. I övrigt avvaktar regeringen. Inget kommer att ske före valet 2014, heter det
Dagens 21 län ska i en framtid kanske bestå av nio storregioner, där Norrland är tänkt att delas i två regioner. Om detta vet vi fortfarande litet. Det finns många revir att bevaka för de politiker som jobbar i landsting och kommuner.
Kommun- och landstingspolitiker i alla partier är trots detta oväntat positiva till att bilda storregioner. De har däremot inte lyckats övertyga om fördelarna med en ny organisation, eller bemöta kritiken mot storregioner.
Men att en förändring av dagens länsorganisation behövs är ställt utom all tvivel.
Med större sjukvårdsregioner skulle sannolikt bättre ekonomiska möjligheter kunna skapas. Detta under förutsättning att de nya regionerna har samma beskattningsrätt som dagens landsting. Dessutom menar utredningen att den demokratiska överbyggnaden kan lösas med någon form av regionala parlament. Nackdel: längre beslutsvägar och färre förtroendevalda.
För att bibehålla dagens verksamhet inom vård och omsorg ökar samhällets kostnader med mellan 10 och 12 miljarder kronor per år. Det är en bidragande orsak till att kommuner och landsting har så svårt att få ekonomin att gå ihop. I takt med att behoven av sjukvård och behoven av äldreomsorg ökar, ökar också samhällets kostnader.
Kostnadsspiralen uppåt fortsätter. Till detta kommer att staten lagt på nya uppgifter på både landsting och kommuner, uppgifter som underfinansierats med alltför låga statsbidrag enligt SKL ( Sveriges kommuner och landsting). Någon sanning ligger det i detta, men verkligheten är kanske mer trivial; välfärd kostar och kommer att kosta mer. Inte minst på grund av en åldrande befolkning.
I dagens lågkonjunktur drar de flesta av landets kommuner och landsting åt svångremmen för att få ekonomin att gå ihop. Anställningsstopp införs, inhyrd personal ska minimeras på vissa områden, inom skolan har det redan varslats om uppsägningar, där det går att spara och effektivisera sker detta.
Det var inte så länge sedan som de stora utbildningssjukhusen som Sahlgrenska, Karolinska och Akademiska var statliga. En återgång till ett statligt huvudmannaskap för de största specialistsjukhusen i landet vore därför ingen märklig åtgärd, men statlig drift är ingen garanti för att ekonomin sköts bättre.
Mot den bakgrunden skulle regionala lösningar vara att föredra. Då med regioner som redan samarbetar i någon form och är nära människorna och där ett politiskt ansvar, liksom nu, kan utkrävas av medborgarna vart fjärde år.