Jag måste filosofera lite om den svenska regeringens situation just nu.
Det verkar som om den börjar få en så kallad ”problemanhopning”. Alltså ett bröte av problem som det blir svårt att lösa upp med mer än att någon – som flottarna förr i världen – får våga sig farligt ut på kanten mot den forsande älven.
En regering har varje dag en ny eldsvåda som ska släckas, varför det långsiktiga strategiska arbetet försummas.
Till att börja med kan vi rent allmänt konstatera att regeringen av många uppfattas som mitt i en rejäl vänstersväng i politiken. Det är en styggelse tycker några, det är lovande tycker andra.
Dock vet vi ännu inte riktigt hur väljarna uppskattar denna upplevda vänsterorientering. Väljarna verkar gå åt höger men samtidigt rösta vänster. Precis som inför valet 2010, fast tvärtom, då de gick vänster men röstade höger.
Men i vart fall, regeringen Löfven förknippas med att vinster i välfärden ska bekämpas, Bromma flygplats helst läggas ner, och det var på vippen att Förbifarten inte började byggas. Till detta kommer ”Saudi-debaclet” och diverse diskussioner om valfrihet och utbyggda bidragssystem.
Och som en kontrast till att regeringen verkar gå fram som en vänsterskördetröska med bolsjevikiskt understöd - har regeringen också kommit att uppfattas som osäker och svajig, en smula beige och instabil.
Det är inte så enkelt att vi kan förklara detta med att det är en minoritetsregering. Rent objektivt är det så, men vi har haft tidigare regeringar, exempelvis på Göran Perssons tid, som kom att uppfattas som starka och handlingskraftiga.
Möjligtvis är det en bättre förklaring att regeringen består av en massa rookies och gröna idealister som ännu inte fått grepp om hur regeringsmakten ska användas. Jämför gärna med Fredrik Reinfeldts första år, det var mycket mer bedrövligt, trots starkare parlamentarisk sits.
Regeringen uppfattas således som gäng plattfötter på marsch vänsterut. Och situationen blir inte bättre av att oppositionen inte heller har någon hög svansföring. De borde vara starka och utmanande, men ger ett surmulet och grinigt intryck.
Visst kan de få utskotten i riksdagen att ge regeringen en och annan känga, de kommer att rösta ner regeringsförslag som inte är välförankrade (och urvattnade) samt skicka åtskilliga ärenden till Konstitutionsutskottet som en slags riksdagsledamöternas eget Ring P1.
Men oppositionen uppträder alltjämt som en avsutten Alliansregering. Inte som ett nytt politiskt alternativ till den plattfotade vänsterlutande regeringen.
Decemberöverenskommelsen kan ses ur detta perspektiv. Det är resultatet av ett jämviktstillstånd mellan en labil vänsterregering och en gnällig opposition.
Konturerna av ett uppror mot DÖ som kan skönjas hos främst moderaterna ska dock tas med en nya salt. Det finns alltid några figurer som försöker visa de mediala framfötterna i ett läge där folk är missnöjda utan att ha någon tydlig alternativ plattform. Det är mycket snack men liten verkstad. Det som krävs är en stark symbolfråga, och där är knappast minskat ROT-avdrag tillräckligt.
Frågan är om den rödgröna regeringen tänker skänka en sådan upprorsfråga till Alliansen. Så att ledarskapet hittar en mobiliseringsfråga som dels stillar de egna DÖ-kritikerna men framförallt får tveksamma väljare att strömma över.
Min huvudprognos är att det kommer att fortsätta så här. Vi har en riksdag som omöjliggör en majoritetsregering inom överskådlig framtid. Det kräver nog ett tydligare omvandlingstryck genom opinionsmätningar för att partierna ska börja luckra upp blockgränserna. Eller Alliansen bestämma sig för att gå till attack och bryta DÖ.
Men om jag var Stefan Löfven så skulle jag se till att den egna partiorganisationen har mappen med rubriken ”Valrörelse” aktiv. Om den lätta släng av Teapartyvansinne som smittat borgerligheten sprider sig kan Alliansens partiledare bli nervösa. Och då är det bättre att förekomma än förekommas. Det är bra om rörelsen är beredda att snabbt komma på fötter om en regeringskris uppkommer. Då bör regeringen kalla samman medborgarna för att på nytt avgöra vem som ska styra landet.