Regeringens ansvar större än bankernas
UPPVAKNANDE. Finansminister Anders Borg, m, meddelade på måndagen, något yrvaket, att Sverige kan vara på väg mot recession. Ansvaret för att lindra utvecklingen lägger han på bankerna. Finanspolitiska satsningar ser han som ett riskprojekt.
Finansminister Anders Borg, m, vill inte äventyra statens finanser med några stimulanspaket. Istället pekar han på bankerna och kräver att de ska agera.
Foto: Marc Femenia / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Svenskt Näringsliv har intervjuat stora och små företag och kommer till samma siffror. Minst hundratusen anställda kan snabbt förlora jobbet i en djup och bred lågkonjunktur där det inte längre är enbart industriarbetare som drabbas. Arbetslösheten slår också mot tjänstemannagrupperna. Konjunkturinstititet, KI, har även det sällat sig till dem som ser rekordhöga arbetslöshetssiffror i korten.
Statsminister Fredrik Reinfeldt, m, har gjutit olja på vågorna och vid varje tillfälle som bjudits poängterat att varsel inte är detsamma som uppsägning. Det är givetvis också vad de anställda på varslade arbetsplatser försöker trösta sig med, men sedan årsskiftet och till och med oktober månad har närmare 88 000 varsel lagts och fler har tillkommit under november månad. Det är de grymmaste siffrorna på svensk arbetsmarknad sedan förra djupdykningen i början på 1990-talet.
Insikten om djupet i lågkonjunkturen och att varslen riskerar att blomma ut i verkliga uppsägningar förefaller nu också ha drabbat regeringen. Åtminstone tycks man inom den borgerliga alliansen ha bestämt sig för att erkänna läget sådant det är. Den utveckling finansminister Anders Borg, m, målade upp i måndagens utspel är till och med värre än LO-prognosen.
Borg varnar inte bara för nolltillväxt, han varnar för att ekonomin kan hamna på minus, och att arbetslösheten kan rusa iväg till både åtta och drygt nio procent. Om det vill sig illa. Och det vill det sig, tror bankanalytikerna. Riktigt illa.
"Det kan bli värre än vad regeringen tror", säger Henrik Mitelman, chefsanalytiker på SEB till TT. Varselstatistiken kallar han "en ohygglig läsning" och förutspår en arbetslöshet värre än den i Borgs värsta scenario.
Nu hänger mycket på regeringen och Riksbanken, säger Handelsbankens chefsekonom Jan Häggström och undrar om det blir några extra stimulansåtgärder.
Ett kraftfullt stimulanspaket för att hejda utvecklingen och lindra effekterna är också vad de fackliga organisationerna kräver liksom den politiska oppositionen, Svenskt Näringsliv, Konjunkturinstitutet, med flera. Regeringen är kallsinnig. Det är viktigt med god ordning i de offentliga finanserna, framhåller Borg och den goda ordningen skall inte äventyras med extra offentliga satsningar för att möta lågkonjunkturen. För då finns risk för att det måste sparas och skatten höjas.
Jämmer och elände. Sparandet har den här regeringen inte sparat på och om vissa skatter måste återställas behöver det inte drabba de fattigaste.
Finansministern går istället återigen till attack mot bankerna och lägger ansvaret på dem att fixa tillväxten och jobben. Han är besviken över att de inte ansluter sig till det statliga stödet och garantin och förser företag och hushåll med billigare lån för att smörja maskineriet. Borg kräver ånyo räntesänkningar och hotar med - ja, vad? - att staten tar över bankerna om de inte lyder?
Att en moderatledd regering tvingar in affärsbanker under staten vore onekligen intressant att följa. I opposition skulle moderaterna ha kallat det för sovjetstatsfasoner, stalinism och konfiskation. När Göran Persson som statsminister uttalade att Riksbanken borde sänka reporäntan blev han anmäld till konstitutionsutskottet för ministerstyre.
Bankerna har, eller borde åtminstone ha, samhällsansvar. Där har finansminister Anders Borg alldeles rätt. Å andra sidan är bankerna affärsdrivande med målet att tjäna så mycket pengar som möjligt. Inte heller Nordea, med staten som huvudägare, besväras av några högre ideal.
Och hur det än är; bankerna kan inte förväntas känna större ansvar för samhället och dess medborgare än landets regering.