Vi har fått en regering som så sakteliga förlorat färdriktning. Löften om att vara en regering för hela svenska folket har visat sig vara tomma. Just nu är det en regering som stöds av drygt 43 procent av väljarna. Allt enligt senaste opinionsmätningar.
De grupper som drabbats av alliansregeringens framfart är ungdomar, ensamstående och pensionärer. För att inte tala om de som är långtidssjuka eller de tvingas klara sig på en allt sämre a-kassa.
På detta en allt mer oroande ekonomisk kris vars svallvågor självfallet kommer att drabba jobben i ett exportberoende land som Sverige.
Skrapar man vidare på högeralliansens glättiga yta finner man att minst 50 000 svenskar är beroende av försörjningsstöd för att klara livet någorlunda. Många är invandrare, som inte ens fått chansen på den svenska arbetsmarknaden.
En tredjedel av landets ensamstående kvinnor lever på försörjningsstöd liksom var femte ungdom mellan 20 och 24 år. Knappast med goda utsikter inför en ny arbetslöshetskris. Alliansregeringen står handfallen inför den nya verkligheten där jobben minskar och ekonomin bromsat upp. Inte visste vi att det kunde bli en lågkonjunktur, inte visste vi att så många skulle varslas från sina jobb.
På många håll inom offentliga sektorn, inom vård, omsorg och skola, går personalen på knäna. Jobben har blivit tuffare och stressigare i takt med att personalresurserna blivit sparbeting. Människor som gjort rätt för sig ställs vid sidan. Alltför många har ramlat mellan stolarna.
Detta sker allt medan regeringen slår sig för bröstet för att den så duktigt kunnat sänka skatter, men för vanliga löntagare tas skattesänkningarna med råge tillbaka med nya avgifter och pålagor.
Nu är vi på god väg in i en lågkonjunktur. Allt fler varslas och väntar på arbetslöshet. Hur har alliansen tänkt sig fixa deras trygghet? Ska de gå från hus och hem? Eller är det ett magert försörjningsstöd som gäller för dem som drabbas? Statsminister Fredrik Reinfeldt ger inga besked.
Sant är att moderaterna trots allt har hyggliga opinionssiffror medan Kristdemokrater, Centerpartister och Folkpartister har en dystrare tillvaro. De kämpar alla för att överleva fyraprocentsspärren.
Men optimismen lever. Det är inget fel att vara optimist och visst går det att prata sig fram, men det krävs också en politisk plattform som tilltalar fler än de redan trogna.
Centerns ansträngningar att göra inbrytningar i storstäderna har hittills misslyckats. Och flirten med näringslivet har inte gett några nya sympatisörer. Istället har man förlorat allt fler av de traditionella centerväljarna. Mot detta har Annie Lööf inte hittat något recept i sin radikala liberalism
För Folkpartiet är ställningen även fortsatt svag. Med Jan Björklund som partiledare är opinionen kallsinnig. Nu dippar man kring eller under sex procent. Skolan är inte allt. Ett parti måste ha större bredd, men Björklund har haft svårt att övertyga om annat än sin skolpolitik om ens det. Just nu ifrågasätts den för sin otydlighet och brist på trovärdiga visioner om framtidens skola.
Göran Hägglund ställer ständigt krav på att få igenom sina och KD:s hjärtefrågor, men har genom åren blivit högeralliansens främsta sänke.
Frågan är om ytterligare en räddningsaktion kan komma nu när också Centern sitter trångt.
Moderaterna med sin högerallians får säkert svårt att upprepa tricket från valet 2010 en gång till. Här och nu har Socialdemokraterna en ypperlig möjlighet att ge väljarna ett eget och nytt budskap utan triangulering.
Lägg därtill att både Kristdemokraterna och Centerpartiet på allvar hotas av att ramla ur riksdagen. Moderaterna är på god väg att äta upp de bägge småpartierna. Skulle dessutom Sverigedemokraterna förstärka sin ställning i riksdagen, vilket opinionsmätningarna prognostiserar, blir det politiska landskapet ett radikalt annat än dagens.
Oppositionen har alla möjligheter att formulera en tydlig politik, för rättvisa och jämlikhet. Det är hög tid för Stefan Löfven att på allvar visa framfötterna. Annars är risken att det blir Reinfeldt i ytterligare fyra år efter 2014.