Reformen folket inte har råd med
STÄDAVDRAG.. "Pigor är 1800-tal" står det på ett plakat som en kvinna håller upp vid en demonstration mot regeringens skatterabatt på hushållsnära tjänster. "Jag städar själv!" står det på ett annat plakat. Och det tycks de flesta vilja göra. I en färsk undersökning sägs ett rungande Nej tack! till Maud Olofssons reform.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Trots den höga skatterabatten är det ytterst få som kommer att nyttja Maud Olofssons "hälso- och jämställdhetsreform" som beräknas kosta staten 1,3 miljarder kronor. LO:s beräkningar, som bygger på olika undersökningar om vad hushållen lägger sina pengar på, visar att mer än 92 procent av skattesubventionen för hemhjälp kommer att hamna hos de fem procent av befolkningen med högst inkomst.
LO:s beräkningar får stöd av Sifo-undersökningen, beställd av Aftonbladet, som presenterades på söndagen. Åtta av tio säger nej tack till hemhjälp, även om priset är subventionerat till hälften. Intresset är så lågt det kan bli. Maud Olofssons lyckliga dag borde ha förbytts i dysterhet. Om inte, så visste hon precis vad det handlade om. En gigantisk omfördelning av skattemedel från det allmänna till det högst privata.
LO har även gjort en annan beräkning som visar att vare sig finansministern eller näringsministern ägnat sig åt någon matematik värd namnet. Maud Olofsson säger att hon helst sett att
alla hushåll fått ett antal värdecheckar att köpa hemhjälp för. Då skulle subventionen fördelas rättvist. Mycket bra. Men om alla över 21 år fick vara med och dela lika, skulle det bli 185 kronor per skalle. Finansministern har nog räknat i alla fall. Och upptäckt att rättvisa skulle bli alldeles för dyrt.
Anledningen till det minst sagt svala intresset är att även 150 kronor är för högt timpris för hemhjälp. Maud Olofsson försöker göra kvinnosak av städavdraget. Varför ska man få göra avdrag när man lejer någon för att byta fönster, men inte när man lejer för att få dom putsade? undrar hon och ser väldigt nöjd ut över att ha hittat detta argument. Svaret är enkelt. Med mirakeltrasor och skrapor är det lätt som en plätt att putsa fönster, men för att sätta in nya fönster krävs god fysik, särskilt handlag och särskild kompetens.
Är det någonting hushållen behöver hjälp med så är det att tapetsera, måla, bygga om, bygga till, renovera. Särskilt ensamstående. Skattesänkning på den typen av tjänster kan gärna permanentas. De utnyttjas ändå bara vid enstaka tillfällen av en och samma person. Och är långt mer befogat än att slänga ut 1,3 miljarder kronor år ut och år in på hemhjälp åt fullt aktiva människor.
Alla, som inte lider av något fysiskt eller psykiskt funktionshinder, kan själva sköta sitt hem och sitt hushåll. Skattesubventionerad hjälp är till för dem som av ålder, sjukdom och handikapp inte klarar vardagen. Samhällets hjälp ska utgå efter behov, inte efter betalningsförmåga.
För 1,3 miljarder kronor kan staten satsa på vidareutbildning av personal inom äldreomsorgen och utbildning i bristyrken som förskollärare, byggare, elektriker, svetsare, läkare. Pengarna räcker faktiskt till att öppna 1 000 nya utbildningsplatser för läkare. Bara för att ta ett exempel.
Pengarna skulle också kunna användas till att anställa ungefär 4 000 inom skola, vård och omsorg. Både barnomsorgen och äldreomsorgen ropar efter personal. Att subventionera hemhjälp åt välbärgade, friska människor samtidigt som allt fler gamla måste bo kvar hemma utan hemtjänst är fullkomligt oacceptabelt. En pust av 1800-tal drar förbi.