STIG-BJÖRN LJUNGGREN: Rättvisa köer

Nu har det hänt flera gånger. Jag kommer i god tid till flygplatsen för att checka in mitt bagage. Har "jag är över 50"-marginal om det skulle bli något strul. Och bäst som jag står där i kön för att droppa mitt bagage så kommer det flockar av folk som är försenade och kräver att få gå före eftersom deras flyg strax ska gå.
SAS som är glada att ha kvar under släpper fram de nervösa och senkomna, så att de planerande och ordningsamma får stå tillbaka för drullputtar, fräcka snyltare och hänsynslösa slarvrar.

Visst, det är rimligt att folk inte ska behöva missa sitt flygplan. Folk kanske ska byta från någon annan kollektivtrafikförsening. Det kan vara barnfamiljer som har extra struligt. Lite empati går det att känna för folk som blir förvirrade av flygplansincheckningar.
Men om de köskuttande undantagen blir huvudregel så kommer folk att utnyttja möjligheten att glida fram i gräddfil. Och vi som planerar klokt får betala priset.
Frågan är vilka principer som ska ligga bakom solidaritet och fördelning. När ska vi ha rätt att ta av andras resurser?

Just nu förs en stor diskussion inom EMU-blocket kring Greklands ekonomi. Hur mycket hjälp ska de få av andra EU-länder för att få sin ekonomi på fötter, trots att de uppenbarligen misskött sig och dessutom fuskat?
För någon tid sedan handlade samma diskussion om Island. Och snart är det antagligen Portugal. Eller något annat land med svajig ekonomi.

Grundfrågan är hela tiden - när är det rimligt att andra hjälper till? Och när får en aktör skylla sig själv?
Vi är i allmänhet överens om att exempelvis föräldrars strul inte ska spilla över på barnen. Och det är inte rimligt att straffa alla i ett land bara för att de haft en skurkregering.
Jag tror detta med fördelningspolitikens principer är något att reflektera över, inte minst för Ssocialdemokraterna.
Vi ser nu hur manegen krattas för valet i höst. Det är nu som bilderna sätts, framför vilka politikerna sen ska agera.

För Moderaterna och Alliansen är önskedrömmen att få en valrörelse där Socialdemokraterna står upp för alla bidragstagare, medan de själva får hålla fanan högt för den grupp som befinner sig på arbetsmarknaden. Så att Sverige klyvs i två delar, en förlorardel med alla losers och förfördelade, en del med vinnarna, som känner optimism och framtidstro.
För även om Alliansen då verkar ha misslyckas, kommer många att ha sympati för deras ambitioner att sätta fler i arbete och befinna sig i händelsernas mittpunkt.
Socialdemokratin riskerar att åter hamna i samma fälla som 2006, där de framstår som det nya bidragstagarpartiet som kämpar mot det nya arbetarpartiet.

Om Socialdemokraterna bara agerar utifrån mediebilden av att Alliansen blivit en plåga för hela befolkningen, så glömmer man samtidigt att stora grupper faktiskt är ganska nöjda. Det är den senare gruppen Alliansen vill ha som väljare.
Visst är det fint med empati och solidariskt organiserade köer. Men om allt för många i den ordinarie kön känner sig utnyttjade och bortglömda, trots att de kliver upp klockan 6 varje morgon och levererar mer än hälften av inkomsterna i skatt, finns det en risk att de väljer det verklighetsnära före det fiiiina.
Då är Socialdemokraterna rökta.