Rättvis skola kräver mer pengar
SKOLAN. Centrala prov redan från årskurs tre och skriftliga betygsliknande omdömen från årskurs ett, ska föra svenska skolan till världstoppen. Riksdagsbesluten sätter press på lärarna och inte oväntat kräver deras fackliga organisationer att regeringen följer upp med kraftfull satsning på stödundervisning.
Grundskolan ska lyftas från grunden och till det kräver lärarfacken en rejäl säck pengar från regeringen, redan i höstbudgeten. En miljard till stödundervisning, då kanske den svenska skolan kan närma sig den finska skolans prestationer.
Foto: ERIK G SVENSSON
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På riksnivå har trenden varit nedåtgående under många år, men kommunerna i Pite älvdal visar motsatt utveckling. Piteå, Arvidsjaur och Arjeplog förbättrade alla sina resultat vårterminen 2007 jämfört med vårterminen 1997 och det från en nationellt sett, hög nivå. Kommunstatistik över studieesultaten för avgångseleverna våren 2008, kommer i december. Håller betygssnittet i sig kan skolorna i Pite älvdal visa upp långt bättre resultat än riksgenomsnittet.
I OECD:s så kallade PISA-undersökningar, där olika länders skolsystem och dess resultat jämförs, hamnar Sverige på eller över medelnivån. Finland ligger i topp, i en klass för sig, i alla jämförda ämnen. Riksdag och regering kräver att också Sverige ska ligga i topp och målet dit är att från och med i höst införa skriftliga, betygsliknande omdömen från årskurs ett och centrala prov redan i årskurs tre.
Sedan flera år tillbaka finns beslut om att varje barn har rätt till en individuell utvecklingsplan från och med första klass. Planen ska följa barnet genom hela grundskolan, utvärderas och följas upp. Vid utvecklingssamtalen, "kvartssamtal" populärt kallade, ska lärarna ge föräldrar och barn/elev tydlig information om nivån på kunskaper och vilka extrainsatser som eventuellt behövs.
Uppenbarligen har det här inte fungerat, eftersom skolminister Jan Björklund krävt att elevernas kunskaper ska betygsättas från årskurs ett och stämmas av via centrala prov redan från årskurs tre. Krav som välsignats av både regering och riksdag. Såväl Lärarförbundet som Lärarnas Riksförbund sa nej till betygsliknande omdömen redan från sju års ålder, medan enskilda lärare säger sig vara "försiktigt positiva", med motiveringen att det nu ska det bli enklare att stämma av var barnen befinner sig kunskapsmässigt.
Enklare avstämning, men sedan då? När läraren konstaterat att eleven kan si och så mycket eller litet i det och det ämnet; vad händer då? Har skolan då nödvändiga resurser att sätta in? Finns det speciallärare som kan ge den stödundervisning som måste bli nästa steg i uppföljningen?
Svaret på den frågan är av allt att döma; Nej! I måndags fick Sverige en ny "Dag" att högtidlighålla, Skolans Dag, och ett första krav som lärarfacken ställde denna dag var att staten ska gå in med öronmärkta pengar, till fler speciallärare som kan ge elever den stödundervisning de behöver. Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén, kräver att det i regeringens höstbudget anslås en ny miljard kronor till grundskolan varje år.
Regeringen anslår 300 miljoner kronor under tre år för att stötta lågstadiebarn när de ska lära sig läsa, skriva och räkna. Miljoner låter alltid häftigt, men fördela 300 miljoner på 280 000 lågstadiebarn och 4 000 skolor utspridda i 290 kommuner, så faller den stolta satsningen sönder till små korn.
Finland, världsbäst i grundskola, ger 30 procent av eleverna stödundervisning. Långt mer än Sverige. Ändå har finska skolor knappt några elever med utländsk bakgrund som, förutom allt annat, ska kämpa med att lära sig ett nytt språk.
Svenska skolor, framför allt i storstäderna, har ovanligt många barn från andra länder.
Om alla barn, infödda och invandrade, ska få en likvärdig undervisning så att de kan prestera det bästa utifrån sina förutsättningar krävs det extraresurser i skolan. Därom råder ingen tvekan. Barnen är ett lands kapital och lilla Sverige måste vara rädd om varenda unge.