Vi ser detta allt tydligare i dagens sjukvård. Belastningen är tung på sjukhusens akutmottagningar liksom på primärvårdens vårdcentraler.
Landstingspolitiker runt om i landet vrider och vänder på frågan för att hitta lösningar och rationaliseringar.
Primärvården har därför blivit minst lika överbelastad som all annan vård. Det vet alla som försökt ta sig fram på telefontid. Man kan inte ta emot fler patienter. Väntetiderna är långa. Då finns akutavdelningarna på sjukhusen att tillgå. Även där går man på knäna.
Samtidigt ställer alliansregeringen allt större förhoppningar till att en mer avreglerad sjukvård ska lösa de flesta vårdproblem. När denna önskan möter verkligheten visar sig den bara vara en from förhoppning.
Medborgarna kan förvisso tänka sig valfrihet och privata vårdalternativ, men eventuella vinster ska helst återinvesteras i vården. Inte delas ut som vinster till aktieägare.
Hittills har regeringsalliansens sjukvårdspolitik mest å ena sidan handlat om att säga en sak utåt och å andra sidan jobbat för att konkurrensutsätta svensk sjukvård. Samtidigt är alla inom sjukvården överens om att det krävs genomgripande strukturella förändringar för att sjukvården ska bli mer jämställd och rättvis.
För att komma till rätta med problemen krävs istället mer personal med en god sjukvårdsutbildning och med en lön som premierar det stora ansvaret. Något som tydligen ligger långt ner på sjukvårdspolitikernas agenda.
Idag sliter många hårt inom sjukvården. De anställda själva uppmärksammar ständigt ansvariga på det faktum att de inte räcker till för en väl fungerande sjukvård. Sjukhuskorridorer fylls med sängar när allt fler fasta sjukvårdsplatser blivit färre. Sjuksköterskor och undersköterskor får springa benen av sig för att hinna med allt som måste göras.
Det är en självklarhet att misstagen ökar när allt färre måste göra allt mer och när sjukhusens korridorer fylls av patienter. Jag har själv under en kort period varit korridorpatient. Ingen upplyftande erfarenhet.
Brist på förståelse och medkänsla från de ansvarigas sida spär på missnöjet bland anställda och vårdtagare och skapar dessutom osäkerhet om vårdens framtida inriktning.
Landstingen har i grunden bra läkare och en personal som ger järnet, men som ofta konfronteras med en sjukvårdsbyråkrati som tittar bort.
De bortser ifrån eller vill inte se dynamiken i problemen.
Bristerna gör att människor som köar för specialistvård i värsta fall dör i väntan på operation. Vi har i media fått läsa flera exempel på detta och helt om onödiga tragedier.
Problemen i svensk sjukvård tydliggörs genom fortsatta köer, genom bristen på viktiga resurspersoner, och genom att allt flera landsting har svårt att få ekonomin att gå ihop trots ständigt pågående rationaliseringar och besparingar. Nu i ekonomiska kristider späds svårigheterna på.
Vårdplatserna i Sverige minskar och har gjort det under minst tio år, vilket statistik från landets kommuner och landsting visar. Antalet disponibla vårdplatser per 1000 invånare är 2,7 i Sverige. EU- genomsnittet är 5,3 platser. Sverige hamnar i botten vad gäller antalet vårdplatser.
Vi måste självfallet ha en så effektiv sjukvård som möjligt, men ambitionen måste därutöver vara att ge alla i vårt samhälle en tillgänglig och god sjukvård, där patientbehov och patientsäkerhet måsta vara vägledande.
Rätten till en likvärdig vård var du än bor i landet är dessutom djupt förankrad hos svenska folket och i tider av ekonomisk kris blir det allt svårare för sjukvården att göra de nödvändiga prioriteringarna; vilka ska ha förtur till behandling och vilka ska vänta? Inga lätta frågor i en pressad vårdverklighet.
Visst ska varje krona kontrolleras. Vi måste självfallet ha en så effektiv sjukvård som det bara är möjligt. Därvidlag är alla inblandade eniga. Inte minst alla vårdtagare som med sina skatter solidariskt ställer upp för att vi ska ha en gemensam och rättvis sjukvård för alla och för allas behov.
Ett viktigt steg vore därför att se till att hela vårdkedjan fungerar.
Att olika delar inte ställs mot varandra. Att den ena handen inte vet vad den andra gör. Att kortsiktighet går före den långsiktiga planeringen. Först då kan pengar sparas. Att bara se till debet och kredit under varje enskild rubrik skapar tyvärr ofta nya problem. För de pengar som sparas i en ända slår inte sällan ut i nya svårigheter i en annan.
Därför krävs en helt annan helhetssyn och ett helt annat tänkande hos dem som idag ansvarar för svensk sjukvård, och då handlar det inte om att bolagisera och sälja ut akutsjukvården, utan istället om att ta hand om alla de som köar för den sjukvård som de har rätt till. Idag behandlas tyvärr alltför många både orättvist och okänsligt.