Rapport från Boston (Tea Party)
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är tredje säsongen och jag har överlevt ännu en utrensning i expertpanelen som går under det bombastiska namnet "Superfemman".
Tillsammans med en historiker (som kan allt om Hitlers frukostvanor), en fysiker (som är från Umeå och därför klippt och skuren för att göra rollen som "The Nutty Professor" fast han bara är doktor), en psykolog och en läkare (som jag ännu inte sett vad de går för) ska jag svara på frågor om allt från torskarnas (fiskarna alltså) sexliv till vilken härförare som lyckats bäst i historien.
Och så ett band från Trollhättan som varje paus dunkar covers.
Det finns tre skäl till att jag sitter här.
För det första får man ganska bra betalt. Inte per timme kanske, för här hamnar bara den som ägnat ohyggligt med tid åt att läsa och förkovra sig.
Men visst, det är en slant, och vi har ganska roligt även om det är hårt arbete. Ty jobbigt är det. Vi spelar nämligen in alla program inom loppet av tre dagar. Det går åt ett par tre timmar att få ihop en knapp timmes program. Det kallas för att man "överinspelar" och innebär att det mesta jag säger deletas vid klippningen av programmet.
Vilket oftast är en jäkla tur.
Det andra skälet till att jag sitter här är att jag "bygger varumärke".
Efter att ha varit med i radio och tv i tjugofem år har jag skaffat mig en viss grad av "igenkänning" ute i det svenska samhället. I ett samhälle där människors omvärldsuppfattning i hög grad formas av medierna blir det en del av yrkesutövningen att finnas med på kartan som en "mediefigur".
Mycket enkelt är det så att den som vill skriva, föreläsa och få en plats i diskussionen är behjälpt av att vara "känd från tv".
Men den tredje och viktigaste anledningen till att jag sitter här är att jag är våldsamt intresserad av att se hur tv-program av den här typen påverkar människor. De vanligaste frågorna jag får, förutom "vem vinner valet 2010" och "är du från Piteå", är "hur är Fredrik och Filip egentligen?".
Och jag säger som det är - hyperintelligenta, halvvägs in i en madrasserad cell. Men sen påpekar jag att dessa tv-personligheter inte skulle komma till sin rätt om det inte fanns folk bakom dem som fick allt att fungera. Boston Tea Party är en produkt av professionella drömfabriksingenjörer.
Exempelvis är producenten, en bitsk skåning vid hamn Mikael Svensson, en förutsättning för att det här programmet ska fungera.
Det här är teamwork. Det kryllar av folk som jobbar i bakgrunden, som vilket jobb som helst på ett sjukhus eller ett tillverkningsföretag. De sliter för brödfödan. Sällan har de fast anställning, utan det förväntas att de ska springa på de jobb som erbjuds.
Att se dessa upplevelseindustriella processer inifrån är lika uppbyggligt som när jag jobbat på sulfitfabrik eller ljusfabrik. Att lära sig konsten att koka papper eller göra adventsljus var fascinerande. Och på samma sätt är det med att producera tv. Precis som alla borde få gå i granplanteringen en sommar borde alla också få se hur underhållning egentligen skapas.
Nu ska jag svepa en Red Bull och svara på frågan om det finns något gisslandrama som lyckats.