Råd(s)demokratin fungerar
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är uppbrottsstämning.
Det är också lite post festum över församlingen. Pressbyrån här på Älvsjö uppger att de säljer mycket mer Coca-Cola i dag än annars. Och det var nog inte för att kongressfestmaten igår kväll var speciellt salt, utan därför att partiglädjen multiplicerades av ett par glas vin. Sedan langades det ut stora mängder pilsner á 50 kronor flaskan bland 1 800 middagsdeltagare som praktiserade styrdans och jublade över ekivoka uppträdanden av ledande partigestalter.
Och när alkoholens sanningsserum börjar verka kan vi skribenter smyga runt bland kongressdelegaterna och höra vad folk egentligen tänker.
Slutresultatet av undersökningen blev att alla är på gott humör. Alla har fått något även om ingen fått allt. De enda som uppvisade någon slags besvikelse är de som trott på medias bild av att partiledningen med Mona i spetsen är svaga och hade tänkt utnyttja detta för sina egna inskränkta ideologiska syften. De som tror att socialdemokratiska partikongresser fortfarande avgörs genom dramatiska piruetter i talarstolen, kombinerat med mycket myglande spring i korridorerna surar lite. Men de är marginaliserade.
Den så kallade "SSU-ifieringen" av partiet har stoppats. Det är inte längre lika lätt att med utgångspunkt från sekteristisk indelning av "höger" och "vänster" få plötsliga beslutsförändringar under kongressens hektiska småtimmar.
Vad är det som hänt? Jo, Mona Sahlin har parat sitt partiledarskap med rådslagsdemokratins tanke. Den går ut på att alla ska få chansen att säga sitt, sen delta i en process där gemensamma ståndpunkter destilleras fram genom ett givande och tagande i en diskussion som får ta flera månader. I lugn och ro kan åsikterna få jäsa färdigt, istället för att under några få timmar under stark press från kongressklockan läggas i en beslutstombola. Den socialdemokratiska partikongressen har blivit ett avslutande moment i en demokratisk process.
Tidigare har partikongresserna utmärkts av en svårkontrollerad beslutsanhopning med plats för snabba oöverlagda voteringar, manglingar i improviserade sidorumsdiskussioner, redaktionsutskottstortyr och beslutschansningar. Nu har fokus förskjutits till den förberedande diskussionen innan själva kongressen, där alla parter får chans att skriva ihop sig i partistyrelse och temagrupper.
Demokratin i partiet har blivit mer framtung istället för baktung. Därmed verkar kongressen mindre dramatisk, men blir mer demokratisk. Det blir en samtalsbaserad demokrati, inte en voteringsbaserad.
Och partiledaren Mona Sahlin har toppat detta med ett iögonfallande öppet ledarskap. Hon har inte som företrädare häckat bakom scenen med sitt kotteri, utan suttit och lyssnat på debatten och presterad en leende empatisk uppsyn även när det varit uppenbart hög muppfaktor i talarstolen.
Så långt så bra. Den här närvarande rörelsen, med några få sekteristiska undantag, är på gott humör. Nu gäller bara att sprida denna levnadsglädje till övriga samhället. Att partiet är på bra humör är en sak. Men hur få väljarna att fångas av den goda andan som uppvisats här?
Rådsdemokratin fungerar. Men fungerar partiets valarbete?