Så här mot slutet av ett mörkt år, ett riktigt skitår faktiskt, känner jag ett behov att lyfta fram något som inspirerat mig. Därför vill jag berätta om Amr Bitar från Syrien och Bushra Yahya J från Jemen och den arabisktalade radiostation på nätet de driver, Radio Swedena. Syftet med radion är att underlätta etableringen för nyanlända i Sverige. Själva har de varit i Sverige i ungefär ett och halvt år. Amr Bitar hade inte varit länge i Sverige förrän han insåg behovet av samhällsinformation på arabiska. Han har tidigare arbetet med tv-journalistik och för bland annat Al Jazeera har han skildrat människors flykt över Medelhavet. Bushra är statsvetare och kom i kontakt med Radio Swedena (uttalas Suedna på arabiska) i somras. Amr Bitar är redaktionell chef och sitter i bostaden i Lindome utanför Göteborg och sköter sändningarna, som de har på flera plattformar: nätet, appar, sociala medier. Bushra Yahya J sköter mycket av den svenska nyhetsbevakningen i skrift på nätet, översätter och skriver om nyheter om svensk politik till exempel.
Jag träffade dem för ett par veckor sedan i en lokal de får låna av ett utbildningsföretag för planeringsmöten. De bubblar av idéer, har på något sätt omsatt sina delvis dramatiska bakgrunder till ett kreativt och konkret arbete. Det sker helt ideellt under kvällar och nätter, eftersom de är i integrationsprocess själva med sfi, svenska som andraspråk och praktik i arbetslivet. En dröm är en tryckt tidning på arabiska i Göteborg, liksom kanske en tv-station i framtiden De kan sin målgrupp och har mycket kontakt med sina lyssnare som är mellan 50 000 och 80 000 per månad. På tio månader har de byggt upp ett team med tio personer runt om i landet och har nyss utvidgat till Norge.
Programmen är korta och informativa. Det är lektioner i svenska, snabba svar på faktafrågor om det svenska samhället, information om hur det går till att köpa möbler på Ikea, göra ett läkarbesök eller skaffa sig en bredbandsuppkoppling. Därutöver finns dagliga nyhetsuppdateringar och program om svenska städer. Folk behöver veta något om de orter de kan tänkas hamna på.
Unga, driftiga personer som sätter igång att göra innan de har full kunskap om hur allt fungerar i Sverige, de lär sig på vägen.
Det är smart, det är modigt. När jag kom på besök bjöd de på pepparkakor ur en rosa ask med den egenhändigt handmålade loggan på. Av någon anledning blev jag rörd över asken och gesten att bjuda på kaffe och pepparkakor, den symboliserar brobyggande för mig.
Annars lämnade jag vårt möte med en känsla av förnyad kraft, av hoppfullhet. Jag hoppas att dessa personer inte ska malas ner av svensk integrationsbyråkrati, rasism eller islamofobi. I den mån jag kan vill jag stödja dem och deras ambitioner.
Ett annat ambitiöst medieprojekt är fotomagasinet Eyewitness.nu. Startad av fotojournalisten Magnus Sundberg, före detta anställd på Göteborgs-Posten. Han tror på den dokumentära bilden, i en tid av alla flimrade nätbilder. Den typ av bilder som på riktigt kan berätta en historia. Första numret kom häromveckan och fokuserar på Ungerns brutala sätt att mota bort människor på flykt. Bilder – och texter – som griper tag, som inte enbart registrerar, utan förmedlar känslor, öden. Frihet och förtryck.
Det sker saker under etablissemangets radar i Sverige, värt att berätta om och göra synligt.