En skatt av arbetarlitteratur håller på att gå förlorad. Det är anrika Brunnsviks bibliotek som nu står nedpackad i tre containrar i Norrtäljetrakten. Anledningen är att när verksamheten lades ned på Brunnsviks folkrörelsedrivna folkhögskola blev böckerna så att säga över. Ingen vill ta ansvar för denna kulturskatt som rymmer landets främsta arbetarförfattare och litteratur av samhällsförändrande karaktär.
Vet du om detta Stefan Löfven? Vad säger du Karl Petter Thorwaldsson? Jag tycker att ni har ett ansvar för att säkerställa förvaltningen av rörelsens kulturella historia. Visserligen känns det som om socialdemokratin ibland försöker distansera sig från sin historia genom att framföra en alltmer borgligt inspirerad politik. Men så blir det också andefattigt och fragmentariserat. I politiken säga ibland att ett parti måste kunna ge en berättelse om vår tid för att tilltala väljarna. Hur vore det att lyfta fram dåtidens berättelser som ram för dagens?
Min uppmärksamhet på saken väcktes under en jubileumsdag till ABF Göteborgs ära härförleden. Arbetets kulturredaktör John Swedenmark höll ett anförande som belyste värdet av denna bokskatt. Värdet ligger i att genom dessa böcker berättades ett mer jämlikt samhälle fram. Här experimenterades med form och innehåll, här beskrevs verkligheter som varit osynliggjorda och lågt värderade. Här finns emancipation och revolution. Visioner.
Vi var ett antal medverkande på ABF:s hundraårsjubileum som anser att saken är skandalös. Hur hela Brunnsvikshistorien skett är dyster, hur rörelsen utarmar sig själv genom att sälja ut – eller glömma bort – delar av sig själv känns så deprimerande marknadsliberalt. Mitt eget paradexempel är att Sodexo sköter all servering på Folket hus i Göteborg – även under ABF:s jubileum. Detta bäckfiskföretag med förgreningar i såväl den privata fängelseindustrin som i den svenska äldrevården. På denna plats skrev jag mer uttömmande om det 18 juni 2009.
”Satsa på kärnverksamhet” brukar det heta när företag säljer ut. Jag undrar vad som är kärnverksamhet i arbetarrörelsen om inte biblioteket på Brunnsvik är det.
Författaren Susanna Alakoski tog snabbt tag i saken och skrev en appell riktad till bland annat folkhögskolorna: ”Jag säger: Alltså, Brunnsvik är borta. Och ja, de evakuerade böckerna ropar på hjälp. Så är det. Men nu måste alla ni som sörjer sörja klart, och vi måste ta en gravöl och sedan måste vi försöka ordna upp saken! Hur många folkhögskolor finns det? Kära landets folkhögskolor. Är det en omöjlig tanke, att någon av er skulle kunna vara intresserade av att adoptera Brunnsvikstanken, och nystarta?”
Det är ju rätt, vi kan kritisera sakernas tillstånd i det oändliga, deppa över dem – men vi behöver också söka lösningar. Och för att stämma in i Susanna Alakoskis förslag – vore inte det här något för exempelvis Framnäs folkhögskola i samarbete med arbetarrörelsen i Norrbotten och Piteå kommun att bita i?
Kanske du tänker: varför ska en bry sig om en massa gamla böcker? Det mesta finns ju på nätet numera. Kanske handlar det bara om nostalgi?
Nej. Det här är en fråga om respekt. Respekt för alla de som skrev. För kampen för att få skriva, ta ordet. Twitter och andra snabbskrivarmedier har medfört att fler kan ta ordet – men också att orden devalveras, att struntet ges samma utrymme som substansen. Orden kan vara skum på ytan men de kan också vara ankare. Ett av arbetarrörelsens ankare finns i containrarna i Norrtäljetrakten.