"Allt handlar om min pappa"
Sommarintervju. Visst är det märkvärdigt hur människor kan känna sig provocerade. Bara detta att Åsa Linderborgs sommarprogram anmälts till Granskningsnämnden. Enligt anmälaren för att hennes program innehöll: "Onyanserad propaganda som uppmanar till kommunism". Det finns lyssnare som inte bara är arga utan dumma också. Som inte förstår.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi hade aldrig setts förut. Däremot hade jag läst hennes doktorsavhandling: "Socialdemokraterna skriver historia". En bok som borde redigeras om till en pocket och som sådan ligga som grund för rådslag om den framtida socialdemokratiska politiken. Ta möjligheten, Mona! En skarp analys av s-partiet.
För att krångla till det bestämde vi att träffas i en hotellfoaje i Uppsala. I och för sig ingen jättebra plats att mötas på men en ganska typisk mötesplats ändå. Vi hittade varandra omedelbart. Kring var sitt glas vitt vin diskuterade vi hennes så kritikerrosade roman, hennes bakgrund och hennes förhoppningar om framtiden.
"Mig äger ingen" handlar om Åsas uppväxt i Västerås, som både var lycklig och olycklig. Hon omgavs av starka kvinnor, men också av en far som ville och kunde mycket, men som försvann in i alkoholism.
Ändå när hon nu ser tillbaka på sin uppväxt upplever hon den som kärleksfull. Varje dag blev Åsa hämtad av sin pappa på dagis. Så mycket handlar om hennes pappa, härdarmästare Leif Andersson på Metallverken, som då hade sina verkstäder i centrala Västerås, en man med yrkesstolthet och yrkeskunnande.
- Min pappa hade så många fina egenskaper. Han var god och snäll, men samtidigt glad i öl och sprit.
I den trots allt trygga barndomen fanns även mamman och den ryska släkten på mammans sida. De engagerade sig för kommunismen och gömde flyktingar under andra världskriget. Åsas mormor, som föddes i Ryssland 1917, gick med i det kommunistiska partiet när hon kom till Sverige. De var kommunister under en tid då kommunister förföljdes och motarbetades. I Åsas uppväxt fanns två världar och två poler, men de kunde möttes.
Åsa Linderborgs starka samhällsengagemang kom med modersmjölken och hon vill vara med och förändra världen.
- Drivkraften hos mig är den klassmedvetenhet som jag fick från min pappa. När jag skriver så tänker jag att jag skriver för någon som honom. Om han inte skulle förstå vad jag skriver, så har jag misslyckats. Jag har en folkbildarambition när jag skriver.
Men att Åsa Linderborg vågar skriva och vågar ta ställning som hon gör kommer från mamma som tog ställning:
- Det är ovanligt att arbetarklassen beter sig så, men hon kommer från den kommunistiska traditionen, där man är agitator.
I många år var också Åsa aktivist, men inte längre. Hon organiserar inte längre några demonstrationer eller insamlingar till befrielserörelser. Nu skriver hon.
Åsa började skriva i LO-tidningen direkt efter att hon hade disputerat. LO-tidningen har varit mentor. Där fick hon den publik som hon var ute efter och som förstod henne. Sedan sökte hon sig till Aftonbladet. Det var inga problem.
Reaktionerna på Åsas tidningstexter kommer framförallt från medelålders män. De flesta glada för att tidningen fått en ung röst.
- Men jag är ju snart fyrtio år. Född 1968. Sedan finns det andra röster. Också från medelålders män som tycker väldigt illa om mig.
De spontana reaktionerna på boken har framförallt kommit från kvinnor, men även från män. Många känner igen sig och vill förmedla sina egna berättelser till Åsa.
- Boken är ett sorgearbete efter pappa. Sedan har jag ett politiskt ärende med boken, men utan pekpinnar. Den som läser får skapa sig sin egen bild. Jag vill att arbetarklassen ska tas på allvar.
Åsa Linderborg har nyligen lämnat den akademiska världen. Med lätt hjärta. Hon är anställd på Aftonbladets kulturavdelning. Hon stormtrivs. I planen för framtiden ligger att skriva en bok om Herbert Tingsten. Hon skulle vilja vrida Tingsten ur händerna på liberalerna. Hon kommer säkert att lyckas.