Psykvården på undantag
NEKAS VÅRD. Efter en rad uppmärksammade händelser har psykiatrin tillförts nya resurser, men inte tillräckliga. Vårdkedjan fungerar inte. I dag bollas psykpatienterna mellan landsting och kommuner. Ingen vill ta riktigt ansvar. Alla skyller på alla. Desperata, vårdsökande människor nekas vård.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Samtidigt som problemen med den svenska psykvården blivit allt tydligare har landstingen fortsatt att skära ner på vårdplatserna för psykiskt sjuka. Från att i början av 1980-talet varit närmare 27 000 når dessa i dag knappt upp till 5000 platser.
Ord och välmenande uttalanden om all de brister som finns hjälper inte de psykiskt och fysiskt utslagna som just nu i denna stund skulle behöva en vård som de inte får eller som över huvud taget inte finns tillgänglig.
Samtidigt är det mycket svårt att bedöma vem som är farlig för sin omgivning, eller som en läkare i psykiatri uttryckt det:
"Att bedöma vem som är farlig för omgivningen är lika svårt som att förutsäga som ett åskväder". I dag finns omkring 80 000 psykiskt sjuka i vårt land. Bara ett ytterst fåtal av dessa anses som farliga, men problemet finns där.
En av orsakerna till att det gått som det gått finner man framförallt i det delade huvudmannaskapet mellan landsting och kommuner, men också i att psykiatrivården och vården av missbrukare är delad. I dag döms dessutom många psykiskt sjuka till fängelse, där ingen vård ges över huvud taget. Möjligheterna till tvångsvård har även begränsats.
Det är alltså mycket som måste åtgärdas för att vi ska få en psykvård som fungerar ända ut till den frustrerade uteliggaren. Regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton har på ett förtjänstfullt sätt talat om för beslutsfattarna vilka resurser i pengar som krävs för att vården ska fungera någorlunda väl. Behovet av fler vårdplatser är omfattande. Fortfarande saknas pengar. Och det har vid det här laget snart gått tre år sedan Milton började sitt arbete.
De resurser som utlovades då har inte kommit. Visst har det skett förbättringar, men tyvärr bara på marginalen. I stort är problemen ungefär de samma i dag som för tre år sedan. Psykiatrin fungerar fortfarande dåligt och några riktiga initiativ för att förbättra situationen finns inte.
Den utveckling som vi fortfarande ser med inte sällan våldsamma konsekvenserna måste få ett slut. Nu är det bråttom. Konkreta åtgärderna måste fram. Det räcker inte med välmenande fraser, eller med utredningar och debatter som upprepar redan kända argument och frågeställningar.
Människor som behöver vård måste också få den. Både de som måste få akut hjälp och de som har så kroniska sjukdomstillstånd att de ständigt måste omfattas av den trygghet som vården innebär.
Vår välfärd får inte ha så grova maskor att de psykiskt sjuka ramlar igenom välfärdsnätet. Samhällets uppgift måste vara att skydda och stötta människor som inte förmår att skydda sig själva. Istället måste de få en anständig vård för ett anständigt liv.
De är också medmänniskor.