Psykkrisen ett nationellt problem
KRIS. Psykiatrin i Norrbotten genomgår ännu en kris. Läkare säger upp sig i protest mot hög arbetsbelastning och låg lön och vården havererar. Landstinget kan möjligen tillmötesgå lönekravet men svårligen tillsätta de vakanta tjänsterna. Det är synd om alla. Mest synd är det om de sjuka. Här behövs, av allt att döma, statlig styrning.
Kriserna inom psykiatrin tycks oändliga och allt vackert tal om satsningar och förbättringar tycks stanna vid prat. Konkret händer ingenting. Sunderbyläkarnas hot om uppsägning och krav på 6000 kronors lönelyft kan ses som ett ryck i nödbromsen.
Foto: Sanna Eriksson
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I höstbudgeten utlovade regeringen 60 nybörjarplatser på läkarutbildningen, tjugo går till Umeå universitet. Alldeles för litet, säger Sveriges kommuner och landsting, SKL, och kräver 300 nya utbildningsplatser fram till 2010. Enbart de fyra norrlandstingen, med 200 vakanta tjänster, skulle kunna sluka merparten av de första kullarna.
I Stockholm går det 30 psykiatriker på 100 000 invånare. Stockholmarna är missnöjda. Vad ska då inte befolkningen i den norra regionen vara? I norr toppar Västerbotten med 10,3 psykiatriker per 100 000 invånare. Längst ner på listan återfinns Norrbotten med fem psykiatriker per 100 000 invånare och Jämtland som inte ens kommer upp i fyra per 100 000 invånare.
För kartläggningen står tidskriften Sjukhusläkaren som våren 2007 granskade bemanningen i mer än tjugo psykiatriska kliniker i landet och konstaterade att skillnaden är avgrundsstor mellan storstädernas villkor och övriga Sveriges.
Landstingen kämpar på för att bemanna tjänsterna med fast personal. När det inte går att få svenska läkare, vänder de sig till läkarkåren i andra EU-länder. Det fungerar delvis, men räcker inte. Återstår stafettläkare. Entreprenörerna i vårdbranschen vet att ta betalt och landstingen har bara att betala. Sedan får de ståta i statistiken med "Sveriges dyraste vård per capita" och nya krav om nedskärningar och besparingar för att klara budgeten. En omöjlig utveckling.
Vuxenpsykiatrin vid Sunderby sjukhus skulle enligt verksamhetschefen behöva nio specialister och tio ST-läkare (läkare under specialistutbildning), men har inte ens hälften av den bemanningen. Samtliga fem ST-läkare har sagt upp sig i protest mot den höga arbetsbelastningen. Kravet för att stanna är att lönen höjs med 6 000 kronor i månaden till 40 000 kronor.
Enligt färsk lönestatistik i tidningen Dagens Medicin ligger de här ST-läkarna på genomsnittet i den lägre gruppen sett till landets ST-läkare alla kategorier. Genomsnittet för de bäst avlönade ST-läkarna i landet är 37 500 kronor och medianlönen, när ytterligheterna rensats bort, ligger på 35 800 kronor. Norrbottens och Västerbottens landsting.
ST-läkarna i Sunderbyn kan mycket väl vara underbetalda i förhållande till sin arbetsbörda och sitt ansvar, men även om ett kraftigt lönelyft är motiverat löser det inte problemet med underbemanningen. I Piteå-Tidningens artikel om Sunderbyläkarnas protester står att en läkare jobbat 26 timmar när reportern når honom. Det är inte bara orimligt, det är olagligt och en fara för patienterna som ska bedömas och behandlas.
Försvinner ST-läkarna rasar psykiatrin ihop, säger verksamhetschefen, som tror att högre löner kan locka läkare att välja Sunderbyn. Så kan det vara, men det kan också vara som Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Skellefteå, skriver i en debattartikel; nämligen att staten måste gripa in på något sätt och erkänna att den allvarliga bristen på psykiatriker är ett nationellt problem som bara växer om inget omedelbart görs.
Psykiska sjukdomar har låg status och psykiskt sjuka står inte på barrikaderna och skriker ut sin ångest och sina behov. Det är när allt går överstyr som samhället vaknar och kräver hårdare tag. Inget annat område, utom möjligen åldringsvården, skulle tillåtas förfalla på detta sätt. Här krävs, åtminstone en mild, statlig styrning för att få fram psykiatriker och bättre arbetsvillkor för alla som jobbar inom psykiatrin. För patienternas och medborgarnas skull. För dem som den skattefinansierade vården är till.