Propaganda- ministerns utmaning
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det kändes lite snopet. Underhållningsböcker brukar ha ett lyckligt slut.
Själva poängen med att läsa dem är att det ska landa lyckligt, men först efter en spännande twist.
Som tur är så visar det sig även i fallet med Salander så fanns en dramaturgisk lösning. Allt slutade bästa sätt.
Ni som inte är bekant med Stieg Larssons Millenniumtriologi får själva kolla hur det går till.
Men i verkligheten finns det inget som garanterar att de goda segrar.
Att HA rätt betyder inte att FÅ rätt. Historiens sophög är fylld av folk som stått för sanningen men ändå förlorat. Och de reser sig inte ur sina gravar som rättspatosinfekterade zombies.
Det är insikten om detta som gjort att Alliansregeringen skaffar sig en propagandaminister - förklädd till statssekreterare.
Han heter Per Schlingmann och har redan skrivit in sig i den svenska politiska historien som en av hjärnorna bakom De nya Moderaterna.
Hans uppdrag blir nu att orkestrera Alliansens budskap till medborgarna.
Om den borgerliga regeringen ska bygga en hegemoni i stil med den som Socialdemokraterna erövrade på 1900-talet så måste de ha en strategi för hur de ska få folkets samtycke.
Det politiska samtalet i Sverige äger rum i ett medialt sammanhang. Det som inte fungerar i media kommer heller inte att nå medborgarna. Den som vill få rätt måste också lära sig vilka tangenter som skapar medborgerlig uppslutning.
Men propagandaministerns utmaningar är stora.
Ett exempel är hur Sverigedemokraterna agerat. Det var väldigt osvenskt att springa ut ur kyrkan mitt i en predikan. Även om biskopar pratar smörja så föreskriver den svenska seden att vi tar skiten och sedan klagar via någon kommitté eller statlig ombudsman.
Vi strider inte med öppna vapen utan pratar om saken över en kopp kaffe.
Men jag är inte helt säker på att inte SD trots allt kommer att tjäna på att bråka. En insiktsfull propagandamakare skrev så här, när hans parti fick löpa gatlopp i medierna, men också rent bokstavligt:
"...det gör detsamma om man skrattar eller hånar oss, om vi framställs som dumbommar eller förbrytare; huvudsaken är, att man talar om oss, ständigt sysselsätter sig med oss och att vi även i arbetarnas ögon så småningom kommer att framstå som den enda makt, med vilken för närvarande en uppgörelse kan komma till stånd."
Det var insiktsfullt. Det viktiga är inte bara vad som skrivs utan ATT det skrivs. Om den allmänna opinionen förstår att det utskällda partiet har en politisk lösning som bör tas på allvar är det gott nog.
Förresten, författaren till citatet ovan hette Adolf i förnamn.
Insikten är väl därför att den som vill förekomma i politiken till att börja med måste glimma på den mediala radarn, men också helst uppfattas på rätt sätt. Det som inte syns finns inte. Den som syns fel förlorar.
Jag behöver inte skriva någon sosse på näsan om hur detta ska tolkas. En propagandaministers utmaning är att både få ljus, men också se till att skuggan faller på rätt sätt.