Men inte av alla. Ett antal högerprofiler försöker nu misskreditera dem för deras politiska bakgrund. "Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem", skrev en moderat riksdagsledamot. Journalister ska minsann inte ha någon gräddfil, de får skylla sig själva, förklarade en välkänd centerprofil.
Andra på högerkanten har talat i termer av att det kunde ses som ett utslag av gudomlig rättvisa att dessa gamla kommunister kastades i fängelse av vad som borde vara deras meningsfränder i Etiopien.
När så Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida i lördags påpekade att Schibbyes och Perssons politiska bakgrund saknar betydelse - det som är relevant är att de fängslats för att de är journalister - bombarderades hans facebooksida av diverse högerdebattörer som tyckte att detta var en "intellektuell nollpunkt", att Lindberg var en man "utan omdöme", att han borde säga upp sig.
Lindberg slog ifrån sig och kallade det för ett märkligt sidospår. I en mening är det förstås så. Ett märkligt sidospår. Borde inte uppslutningen bakom dessa båda journalister vara total?
Det är ju mycket enkelt: två svenska journalister har suttit i fångläger i fjorton månader i Etiopien för att de gjort sitt jobb. Men mer än så. De har, med risk för eget liv, gjort det kanske viktigaste jobb en journalist kan göra, nämligen att försöka granska den yttersta ekonomiska och politiska makten och hur den är sammanvävd. Och det har de gjort genom att försöka finna klarhet i vad vår utrikesministers gamla uppdragsgivare egentligen sysslar med i en stängd zon i Etiopien.
Vi vet nästan ingenting om vad som försiggår där. Men vi har hört berättelserna från flyktingarna. Det är historier om tortyr, våldtäkter och folkfördrivning. Vad kan egentligen vara en viktigare journalistisk uppgift än detta? Hur kan journalisternas politiska bakgrund ens vara det minsta intressant i jämförelse?
Men försöken att misskreditera Schibbye och Persson är självfallet inte vilket sidospår som helst. Det är detta sidospår som står mellan Carl Bildt och avgrunden. För det är förstås vad det här handlar om. Carl Bildt. Om hans politiska eftermäle och om hans position i den svenska borgerligheten. Ska han klara ännu en kris eller ska han slutligen falla? Ner i avgrunden.
Det är därför högern går i spinn.
Jag hade kunnat skriva resten av denna artikel om vad Lundin Petroleum misstänks för; om tortyr och lemlästningar i de områden där de är verksamma; om människor som flyr från den stängda zon där Lundinkontrollerade Africa Oil befinner sig; om den pågående förundersökningen om folkrättsbrott; om vilken roll Carl Bildt har haft i detta företag; om hur han ljugit och slingrat sig inför svenska folket.
Men det är inte nödvändigt. Dels för att det numera är välkänt. Dels för att Carl Bildts problem och det som gör Carl Bildt till ett problem för den svenska regeringen och i förlängningen för den svenska demokratiska ordningen, kan kokas ner till en enda tiondel av en sekund. Den tiondel av en sekund av tvekan som man ser i ögonen på Linnea Schibbye när hon svarar på om hon tror att Carl Bildts tidigare engagemang i Lundin Petroleum har påverkat hur han agerat efter att hennes man fängslats. Sedan säger hon nästan uppgivet: Jag hoppas att det inte har det, jag förutsätter att det inte har det.
Precis så är det nog många som känner inför Carl Bildt, vår utrikesminister och därmed vår främste företrädare i internationella sammanhang. Vi hoppas, vi tror, vi förutsätter att hans tidigare engagemang i Lundin Petroleum inte påverkar honom i hans roll som utrikesminister. För vi måste hoppas, tro och förutsätta att det är så. Annars ifrågasätter vi om demokratin verkligen fungerar; då funderar vi i banor av att mäktiga företagarintressen kanske kan köpa sig in i makten, och att vi har en regeringsmedlem som kanske inte företräder allmänintresset utan de särintressen som han tidigare arbetat för. I bakhuvudet ringer naturligtvis förra veckans avslöjande om Lundinsfärens och andra råvarubolags inflytande i utrikesdepartementet.
Det är just detta som är problemet. Problemet Carl Bildt. En utrikesminister måste vara en medborgare höjd över varje misstanke. Det får inte finnas någon tvekan, inte ens en tiondel av en sekund. Vi ska inte behöva säga att vi förutsätter att han inte har en dold dagordning. Det måste vara en självklarhet. Men jag undrar om det finns någon i dag, ens bland Bildts anhängare, som inte tvekar inför frågan om hans koppling till Lundin Petroleum? Som inte tvekar ens en tiondel av en sekund. Det är i så fall en tiondel av en sekund för mycket.