I den politiska diskursen talas det ofta indirekt om ökad jämlikhet som en samhällstärande utgift. Ansatser för fattigdomsbekämpning avfärdas med att "Ni lovar allt åt alla. Det håller inte." När president Francois Hollande valdes av det franska folket i maj så var hans kritiker snabba med att döma Frankrike till Greklands öde. Om sociala investeringar, politik för full sysselsättning och generell välfärd är en genväg till kollaps så är det inte politiken det är fel på utan snarare det ekonomiska systemet. Jag föredrar allt fördelat åt alla framför allt åt ett fåtal. Egentligen tyder det mesta på att reformer för jämlikhet är en kungsväg för ekonomisk och social framgång. Skillnaden är bara att i det jämlika samhället distribueras rikedomen jämnare och kommer dem som producerar den till del i högre grad snarare än dem som enbart förfogar över och flyttar runt kapital på heltid.
Ekonomisk medvetenhet är nödvändig, men politiken kan för den delen inte förminskas till kamrersarbete. För att säkra ekonomin har ett socialistiskt välfärdssystem som grundprincip att alla ska bidra efter förmåga och ta del av efter behov, som Karl Marx sammanfattade det så väl. Vidare möjliggör detta för så många som möjligt att uppnå framgång med sina livsvärv. När man vill prova sina vingar kan man göra det med vetskapen om att man får misslyckas och försöka igen. Ett samhälle som har en stadig modell för jämlikhet och avhåller sig från att ransonera individens möjligheter blir framgångsrikt i det långa loppet. Stefan Löfven uttryckte detta i sitt tal i Almedalen med begreppet "hållbar frihet". Tanken är densamma som med det Marxistiska citatet men det retoriska anslaget förändrat.
Kritiken mot jämlika samhällsbyggen kan troligen härledas direkt från de dominerande och alltmer perverterade storkapitalistiska delarna av det ekonomiska systemet - där målet om kortsiktig ekonomisk tillväxt till varje pris överskuggar allting annat; människovärde, klimatarbete, fattigdomsbekämpning. Det har blivit en dogm att vi inte har råd med skola, vård eller en human flyktingpolitik.
Detta smittar av sig på politiken eftersom kapitalstarka aktörer är en växande maktfaktor i det globala samhället. Men även om tillväxtdoktrinen utgör en allt mer dominerande del av dagens politik så bygger den fortfarande i grund och botten på en falsk slutledning. Precis som vi behöver vår planet och ett harmoniskt ekosysystem för att över huvud taget kunna existera så är jämlikheten en del av samma fundament för ett fritt, fredligt och rikt samhälle.
Ekonomin är ett mänskligt konstruerat system, ingen oföränderlig naturlag. De allvarliga fördelningsbrister som den otyglade kapitalismen medför kan åtgärdas. Ekonomin är på lång sikt helt och hållet avhängig människor, deras arbete och välmående. Ett ekonomiskt system som inte utgår ifrån människans välfärd, frihet och potential är därför dömt att misslyckas. Inte minst för att en sådan inskränkt kapitalistisk och anti-humanistisk konstruktion ofta har en rad andra allvarliga skadeverkningar; finanskriser och klimatkriser.
Det vore kanske bra om alla blivande ekonomer fick inleda sina studier med följande enkla insikt, ett indianskt talspråk. Det innehåller mer av essens och värde för mänsklighetens fortlevnad än Milton Friedmans och den så kallade Chicagoskolans samlade teorier: “Only when the last tree has died, and the last river has been poisoned, and the last fish has been caught, will we realize that we cannot eat money."
Det finns saker som är ovärderliga trots att deras kapitalistiska värde är obefintligt i många fall.