Prickisås och prostitution
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det är en slags ångermanländsk lasange, som ju också består av mjölksås och köttfärs, plus tomatsås. Det är egentligen bara pastaplattorna som är utbytt mot potatis i "prickisås".
Det ska erkännas att "prickisås" inte ser så aptitligt ut. Ärligt talat liknar det en blaffa utanför en lördagsfull pub. Men det är gott. Ostron ser inte så aptitligt ut heller, men doftar hav och smakar frihet. Surströmming har en del ytligt som talar mot att anrättningen går att äta, men den som vänjer sig kan inte leva utan.
Det är fördomar som gör att nästan ingen äter prickisås. Redan i teorin tackar folk nej, och jag har förtvivlat försökt få min omgivning att lära sig älska denna maträtt på samma sätt som jag själv.
Jag tänker på prickisås när jag läser Petra Östergrens bok Porr, Horor och Feminister (Atlas Förlag). Östergren försöker argumentera mot de gängse fördomarna om att porr är förskräckligt och att prostitutionen upprätthålls av kvinnor som är offer för manssamhället. Men, säger författarinnan, den bild som satts i den svenska debatten är alltför ensidig och det måste gå att prata förnuftigt även om detta. Men den som försöker nyansera den gängse uppfattningen om porr och prostitution blir raskt uthängd som en infernalisk förrädare.
Porren är det bästa exemplet. Östergren frigör ett grundläggande tankemönster kring porr och prostitution som har rötter i det västerländska medelklassamhället. Vad vi här har att göra med är gamla väl inkörda tankefigurer om vad som är rätt och fel.
Och av allt att döma byter prydhet och puritanism plats med jämna mellanrum. Förr var det kampanjerna för moralisk upprustning. I dag är det feministiska grupperingar som upprörs av sex. Samtidigt som andra krafter försöker rida på den kittlande känsla som sex och nakenhet framkallar. Se bara på kvällstidningarna!
Frågan är vad som är mest tröttsamt. Prydheten eller sextjatet. När det gäller prostitutionen så visar Östergren att det finns gott om kvinnor som ägnat sig åt denna yrkesverksamhet utan att ta speciellt mycket skada. I varje fall inte mer än vad annan yrkesutövning kan ge. Om de fått problem så har det snarare handlat om hur det allmänna förföljt dem. Men många ser sin verksamhet som ett enkelt och trevligt sätt att tjäna pengar.
Det finns helt enkelt människor som tycker att sex är trevligt, så trevligt att de kan tänka sig att kombinera nytta med nöje.
En av sexarbetarna som Östergren intervjuar säger att hon jobbat i sjukvården och där blir folk utbrända och långtidssjukskrivna. Då är det bättre att sälja sex, renare, roligare, mer pengar och med människor som lever och som har lust. På långvården har folk lust att dö, men i sexbranschen lever man livet, det "är som att jobba på BB".
Att försöka lansera en sådan nyansering av porr- och prostitutionsdebatten är som att försöka få en högstadiebespisning att käka prickisås med gott humör. Fullständigt omöjligt. Och så har förstås Östergren fått sina fiskar varma i recensionerna.