Politiskt nytt och icke-nytt
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Så säger Predikaren och så är det. Nya upplägg visar sig, förbluffande ofta, vid närmare beskådan mest vara uppkok på något tidigare.
De politiska strategerna lever i hög grad på väljarnas (och mediernas) dåliga minne. Eller hoppas åtminstone att de ska kunna göra det.
Inte heller moderaternas omkostymering till det "nya arbetarpartiet" är något nytt, fast de haft viss framgång med att slå i historielösa politiska experter att så möjligen skulle vara fallet.
Men strängt taget är väl Fredrik Reinfeldts nya kläder bara en variant på Jarl Hjalmarssons anspråk på att företräda "den vanliga vardagsmänniskan"och det var ju redan på femtitalet. Och inte nog med det: Lite senare stoltserade moderaterna rentav ett tag med en alldeles äkta busschaufför i riksdagsgruppen.
Och något som hette Högerns arbetarråd fanns det också en gång i tiden, vill jag minnas. Varför det försvann har jag däremot inte kläm på, men kanske lät det onödigt revolutionärt.
Andra borgerliga partier har varit ute i samma spår. Folkpartiet körde ett tag med arbetarliberaler, exempelvis. En av de mer framträdande arbetarliberalerna i riksdagen hette Henning Gustafsson och var kommunalarbetare i Skellefteå.
Ingen har dock gjort sig så känd som göteborgaren Ture Königson, varvsarbetaren som skrev historia då han följde sina klassinstinkter och la ner sin röst i ATP-striden. Det gjorde honom till - en i dag ganska bortglömd - hjälte på vänsterkanten, men i folkpartiet var han förstås omöjlig i fortsättningen.
Königsons politiska karriär var i praktiken över, även om han gjorde ett tappert försök att göra comeback för dåvarande kds på sjuttiotalet. Efter fallet Königson blev det också betydligt trögare för folkpartiet att få fram kandidater ur LO-leden till sina listor.
På något håll i landet lär man ha löst problemet med att skriva in en "V A Kant, snickare" på listan. Folkpartistisk humor kan ta sig såna uttryck ibland, men det blev förstås snabbt genomskådat.
Och likadant med centern. Under Thorbjörn Fälldins glansdagar - den tiden då Stockholmsmediernas stjärnreportrar åkte i skytteltrafik till Ramvik för att undfägnas med rökt fläsk på tunnbröd hemma i det fälldinska köket och imponeras av hans valkiga nävar - gjorde centern också ambitiösa försök att bryta sig in i facket.
En skrift som hette "Centerns lilla gröna" spreds ute på arbetsplatserna och "Centern tycker som LO" stod det på affischerna. I dag tycker väl centern aldrig som LO. Snarare tycks partiet allt oftare hamna på alliansens högerflank istället. Allt för att få regera.
Och detta centerns fotombyte är nog, då allt kommer omkring, det enda som kan kallas verkligt nytt på den borgerliga sidan i årets valrörelse.