Redan när begreppet “politiskt korrekt” någon gång på 90-talet lanserades gjordes det klart att bruket av denna fras inte var politiskt korrekt. Begreppet ansågs vara ett uttryck för reaktionära och anti-demokratiska tankegångar.
Samtidigt lanserades också tanken att det är ett otyg (som inte är politiskt korrekt) att dela upp världen i ”vi” och ”dom andra”. Denna styggelse kan ses som ett första steg mot rasism och utrotning. Därför bör vi, hävdas det, inse att vi som är goda – och således politiskt korrekta - inte gör denna uppdelning. Utan den görs av de onda, alltså ”de andra”.
Sanningen är den att vi alltid tenderar att hitta vilka i vår omgivning som inte tillhör vår grupp, som försöker underminera det som är rätt och riktigt. Vi har enkla testmetoder för att skilja agnarna från vetet.
Den som säger ”lilla gumman” är mansgris, eller säger ”jag är inte rasist, men….” är rasist. Och frågan är om den som säger ”Kristallnatten” istället för ”Novemberpogromerna” krattar manegen för antisemitism.
Ingen som sett Disneys ”Djungelboken” behöver väl tvivla på att avsnittet när apkungen vill lära sig att göra upp eld egentligen handlar om förhållandet mellan svarta och vita?
Däremot är inte alla övertygade om att glassen 88-an egentligen betyder Heil Hitler (eftersom H är den åttonde bokstaven i alfabetet).
Denna mekanism, att leta efter undertryckta tendenser till farligt tänkande, finns i alla samhällen, alltid. Och av goda skäl, eftersom den som har ett förbjudet budskap tvingas att försöka linda in det i oskyldiga sammanhang.
Ta exempelvis den franske encyklopedisten Denis Diderot, som nyligen biograferats av Jaques Attali (”Diderot. Tänkandets lycka”, utgiven på Fri Tanke).
Som huvudredaktör för den franska encyklopedin tvingades Diderot ständigt dölja förbjuda analyser och beskrivningar under harmlösa uppslagsord, så att den mindre vetande censuren inte kunde hitta de hädiska tankegångarna.
Det centrala är att encyklopedisterna utmanade dåtidens känsla för vad som var rätt och fel. Och att deras stora upplysningsprojekt förvisso kan illustreras med den franska encyklopedin, men nästan lika gärna med giljotinen….
Kan vi idag hitta några tydliga försök att undgå samtidens censorer?
Ett exempel är författarna Buthler & Öhrlund som med sin romanfigur Christopher Silfverbielke, en seriemördande psykopat, som förutom att finna ut finurliga metoder att ta livet av folk, ofta lägger ut texten om det svenska förfallet med udden riktat mot migranter, White Trash och andra avvikare som inte upprätthåller en sund livsstil.
Silfverbielke utbrister med jämna mellanrum ”här behöver städas!” och blir på ovanligt gott humör när han klarat av ett mord på någon förhatlig figur som antingen är ett hot mot honom själv, eller den samhällsordning han önskar.
Att denne onde man dessutom lyckas göra en lysande karriär i kristdemokraterna gör förstås att den politiska ironin i böckerna, inte minst i dessa dagar, blir övertydlig.
Naturligtvis kan Silfverbielke i hög grad betraktas som ett sätt att flyga under PK-radarn, medan Butler & Öhrlund till skillnad från andra författare, exempelvis Michel Houellebecq, inte blivit utpekade som det goda samhällets fiende.
Och det är tur. För det är i dessa dagar, när allt fast förflyktigas, när det öppna samhället och upplysningens ideal i fria samhällen utmanas, som vi bäst behöver de ironiska texterna som gör det otydliga mer begripligt. Trots att de politiskt korrekta på alla sätt och vis försöker hitta sätt att stoppa de förbjudna tankarna att ens formuleras.