Politiska genier och Jantelagen
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi ska minnas att en av arbetarrörelsens starka sidor har varit förmågan att locka till sig begåvade människor. Personer som Branting och Palme har kommit till rörelsen trots sin överklassbakgrund. Horder av ekonomer och samhällsvetare har gått med i partiet för att de känt sig behövda, för att de fått en chans att göra skillnad.
Förvisso finns det en socialdemokratisk strömning som anser att alla är lika begåvade (egentligen) varför det är skämmigt med någon slags genikult. Men samma personer som anser att betyg är förnedrande och sortering av människor förskräckligt blir oerhört rädda när det upptäcker att en Sarah Palin plötsligt befinner sig ett hjärtslag från Vita Huset. Plötsligt blir mediokratin ett hot inte bara mot USA utan mot hela världen. Ett system som vaskar fram goda ledare blir plötsligt akut.
Således. Det behövs begåvningar i en politisk rörelse som gör anspråk på att vara statsbärande. Palinarna ska finnas där också, men inte ha fingret på avtryckarknappen.
Pär Nuder är utan tvekan en sådan politisk begåvning. Han ansågs tidigt vara ett politiskt underbarn och fick i späd ålder sätta sig i maktens inre cirkel. Därför drabbades han också tidigt av Jante, som inom rörelsen innebär att den som visar vilja att regera också per definition är en broiler och någon att vara kritisk till.
Men låt oss inte blanda samman kraven på begåvning med personfixering. Problemet uppkommer inte för socialdemokraterna bara för att Pär Nuder försvinner ut i periferin. Utan bekymret är om han inte ersätts av någon med minst samma kapacitet.
Och därför är också valresultatet 2010 avgörande för socialdemokratin. En valförlust då leder fram till att många med ljusa framtidsutsikter kommer att söka sig någon annanstans. Kvar blir andra klassens uppbåd. Då inträffar det som alliansen lidit av under sina två år i regering - de har inte haft tillräckligt med kunniga och erfarna medarbetare på grund av en alltför lång tid i opposition.
Nuders bok är således en påminnelse om att partiet måste bli bättre att ta vara på sina krafter och inte sätta ut dem i kylan så snabbt som möjligt. Sådana som Pär Nuder växer inte på träd. Och på vilket sätt försökte rörelsen rädda kvar Göran Perssons kapacitet? Inte alls, utan alla förväntade sig att han skulle sitta på sitt torp och murkna bort medan politikerpensionen trillade in på kontot.
Själva innehållet i Nuders bok kanske det finns anledning att återkomma till. Det finns en del festliga interiörer, som när Göran Persson i fyllan och villan cyklar omkull och bryter nyckelbenet. Eller resonemanget kring om den svenska välfärden ska byggas med kommunalt självstyre som grund, eller en stark centralmakt som styr fördelningen av skattepengarna.
Stora och små frågor således.