Politiska dödsrosslingar
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vi passerar dem så här sommartid under våra resor genom landet. Småhålor som försöker häva sig ur nederlaget genom att sälja gamla prylar.
Visst. Allt fler ifrågasätter alla prylar vi samlat på oss. Återanvändning är nyckelordet.
Gammalt är lite chict. Kanske är inte loppisen enbart ett nederlag?
Vi kan också se att sådant som betraktats som sopor är på väg att förvandlas till resurser.
Det påstås att industrin i dag kan göra bilar av gamla kapsyler ... så kan inte detta också praktiseras i politiken?
Om en by, strax innan den dör, förvandlar den nedlagda affären till en loppis, hur gör politiska partier eller allianser när de ska liva ner i dödsskuggans dal?
Ett tecken på att slutet närmar sig kan vi se nu, när Alliansens klentrogna använder FRA-eländet som ursäkt att markera sitt missnöje.
Det är ett anständigt sätt att hoppa av alliansens storvulna projekt.
Men vi kan också se att FRA-frågan också är en dödsrossling för de etablerade partiernas förmåga att vara en länk mellan folket och styrelsen.
FRA-frågan har utgått från aktiviteter vid sidan om de etablerade partierna. Den som är politiskt intresserad i dag har inget skäl att ge sig in i ett politiskt parti.
I synnerhet de som ägnar sig åt att bekämpa varandra.
Det går lika bra att påverka samhället från egna nätverk, från bloggar och tillfälliga sammanslutningar av likasinnade.
Kanske är det dags med en stor partipolitisk loppis?
Frågan är om partierna klarar av att ge utrymme för de krafter som FRA lyckats röra upp?
Inget tyder på det. Partierna törs inte ge sina ledamöter makt, utan alla resurser samlas hos ledningarna i de stora kanslierna, som de sedan använder för att reproducera sin egen ställning.
Personvalsmekanismen är inte ens respekterad i de partier som drivit fram individualiseringen. Där hörs lika ofta det käcka rappet från partipiskorna.
Så kanske får vi sätta mer press på partierna och våga ifrågasätta dem lite mer öppet.
Om vi exempelvis kräver att partibidragen dras in kommer de att tvingas vända sig till folket igen.
Och vi kan se till att återanvända det som är vettigt i partiväsendet, och kombinera det med det nya.
Den demokratiska strukturen behöver nytt blod. Det får den inte genom att partisterna drar sig ännu längre in i sina skal.
Dags att städa ut källaren!