Politisk teater inför valet?
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Mest strid om valet var det på 1920-talet, efter att först Hjalmar Branting och sen den som räknats som hans givne efterträdare, finansministern F V Thorsson, dött kort efter varandra. I och med att Thorsson innan han dog på konstitutionellt tveksamma vägar hann utse Rickard Sandler till Brantings efterträdare som statsminister borde denne ha varit given, men det blev Per Albin Hansson i stället.
Främsta orsaken torde ha varit att Sandler, Marxöversättaren som komponerade musik och sysslade med primtalens gåta på lediga stunder, uppfattades som alltför kylig; han saknade den folklighet som Per Albin hade. Kanske handlade det också om ambitioner och målinriktning:
- Jag hade ju så mycket annat, Per Albin bara politiken, som Sandler anspråkslöst lät förstå i en intervju långt efteråt.
Men även om den blivande landsfadern valdes med acklamation på 1928 års partikongress - sen Ernst Wigforss avböjt att ta strid - skulle det dröja åtskilliga år innan Per Albin blev allmänt accepterad. Ute i landet hade han skapat sig ett säkert stöd, men i Stockholm var det hans ärkefiende Zäta Höglund som styrde partiet. Det innebar bland annat att Per Albin, så partiordförande han var, förvägrades skriva - och bara i nödfall fick citeras - i partiets huvudorgan Social-Demokraten. Ville han ha något sagt fick det bli i Ny Tid i Göteborg i stället. I den jämförelsen framstår motståndet som Mona Sahlin tvingats brottas med internt trots allt som rätt beskedligt.
Det har alltså varit knepigt förr också. Men dagens situation, efter två svidande valnederlag och Sahlins brutala sågning av den egna politiken framstår nog som enastående. Plötsligt fick det dock sin förklaring, det som tett sig som en gåta, att Mona Sahlin, trots bästa tänkbara utgångsläge, haft så svårt att klara debatterna med Fredrik Reinfeldt. Tycker man att motståndaren i själva verket har rätt, om jobben och a-kassan liksom om skatterna, säger det sig ju självt att det inte är lätt att övertyga andra heller.
Var den rödgröna alliansens anspråk på att vara ett trovärdigt regeringsalternativ i realiteten bara teater? I skenet av den avgående S-ledarens bekännelser är detta den naturliga frågan. Många av Socialdemokraternas egna valarbetare måste rimligen känna sig ganska lurade.
Vad resultatet skulle blivit i regeringsställning kan man också undra. Oenighet om skatterna, om Afghanistan, skolan ... Hade det blivit ett sönderfall i stil med Fälldinsregeringarnas på sjuttiotalet? Det var nog tur att man aldrig fick chansen.
Redan förut visste vi att Östens Undéns och Olof Palmes gamla parti numera saknar egen utrikespolitik. Ska vi tro Mona Sahlin har det knappt heller haft någon inrikespolitik - åtminstone ingen som hon själv trott på.
Slutsatsen kan bara bli en: Det är nog bra att byta partiledare. Men inte tillräckligt. Återvunnen politisk trovärdighet kommer att kräva en betydligt djupare analys.