Vi är nu på väg in i en tid där "vänstern" har tolkningsföreträdet. Det yppar sig dock på ett ganska märkligt sätt, å ena sidan svänger väljarna åt vänster i sakfrågorna (fy för vinst, fy för privatiseringar, hurra offentlig sektor, mer politik och mindre marknad). Å andra sidan definierar sig väljarna som mer höger än någonsin, samt konfirmerar detta med att rösta borgerligt.
Det är således en rätt rörig tid där höger- och vänsterbegreppen rörs till. Exempelvis: Nuförtiden är det socialdemokraterna som föreslår att statliga myndigheter ska bantas så att miljarder kan användas till annat. Och moderater säger att det inte fungerar.Förr var det borgerligheten som klagade över politiska pekpinnar som försöker detaljreglera människors tillvaro medan vänstern ville skriva folk på näsan hur de skulle leva. Nu tävlar de med varandra om att hitta på fyndigaste centralstyrningsmetoderna. Vänstern säger att vi ska jobba mindre, oavsett vad vi sysslar med, borgerligheten att vi ska jobba mer oavsett vad vi sysslar med. Pekpinne. Ordergivning. Politiken vet bäst.
Förr var det borgerliga som reagerade på sex och snusk i offentliga miljöer och upprördes över den moraliska upplösningen. Idag är det vänstern som är pryd och jagar det dekadenta och förfasas över sedligt förfall. Förr hatade vänstern det där schlagerfestivalandet och borgerligheten tyckte det var festligt med lite glamour. Idag är det vänstern som lallar med. Förr stod borgerligheten för nationens försvar och svenskt självbestämmande, medan vänstern pratade internationalism och nedrustning. Idag är det tvärtom. Så här skulle man kunna fortsätta.
Frågan är därför om det räcker att säga "vänster" och "höger", om vi inte tvingas använda fler mekanismer för att skilja på olika politiska riktningar. En sådan är att dela upp det politiska fältet i konservativa och radikala, där de senare vill ha samhällsexperiment och förändring, de förra är nostalgiska och tycker det var bättre förr och att förändring är förnedring. I så fall består de konservativa av de flesta i vänstern, utom möjligtvis radikalfeminister och ekologister som vill riva upp såväl den industriella samhällsstrukturen som det patriarkala systemet. Dessa får vi lägga i samma hög som nyliberaler och andra förändringsbenägna som gärna experimenterar vidare med fler marknadslösningar, vill likt pirater rusta ner bevakningsstaten och driva globaliseringen vidare.
Eller så kan vi dela upp det politiska fältet i "kollektivister" och "individualister". Hos de senare handlar det om att fortsätta i tangentens riktning, att vi siktar på att bli lycklig var och en på sitt sätt, att avvisa försök att samla folk kring ett "vi" och "oss". De förra vill återupprätta samhällsgemenskapen och få människor att hitta en kollektiv berättelse där vi alla känner oss som en enda stor familj. De senare vill satsa på självförverkligande.
En ytterligare uppdelning av det politiska fältet kan vara "urbant" mot "landsbygd" där den stora strukturomvandlingens konsekvenser blir allt tydligare, där några vill bromsa storstädernas expansion och göra insatser för att stärka periferin, medan "centrum" allt mer blir sig själva nog och hellre väver sig samman med andra urbana centra än landsbygdens evakueringsorter.
Detta är bara ett smakprov på dimensioner som öppnar sig i politiken. En del av partierna vill gärna vara med i alla dimensioner, men riskerar därför att bli profillösa. Medan andra väljer att företräda en enda strömning och vara små men bättre. Och vi väljare har inte längre en enda dimension att orientera oss efter. Men vem har sagt att det ska vara enkelt med demokrati?