Med stigande förvåning har jag följt Moderaternas utveckling efter valet 2014. Det var begripligt att det skulle bli frustrerat efter valförlusten. För det var en rejäl (M)issräkning. M minskade från 30 procent i valet 2010 till 23,3 procent i valet 2014.
Men jag trodde att ilskan och bitterheten skulle lägga sig efter ett tag och att Moderaterna, som det stora borgerliga partiet, skulle inta en konstruktiv och pragmatisk oppositionsroll. Anna Kinberg Batra, som blev ny partiledare efter Reinfeldt, framstod dessutom som en ganska saklig och kompromissinriktad politiker.
Till detta ska läggas att det parlamentariska läget – med en minoritetsregering – öppnade goda möjligheter för oppositionen att påverka politikens inriktning.
Men istället framstår Moderaterna som den svenska politikens nya gnällbälte. Anna Kinberg Batra verkar styras snarare än att styra. I riksdagen är partiet på väg att sätta någon sorts rekord när gäller KU-anmälningar. Det senaste året har partiet lämnat in sammanlagt 30 KU-anmälningar!
Självklart ska riksdagen nagelfara statsrådens ämbetsutövning. Men nu känns det som att Moderaterna mest använder KU för att sparka på de rödgröna och stilla den interna kritiken om att partiledaren är för mjuk mot regeringen.
”Det andas mer av desperat opposition utan styrning och ledning än seriös granskning”, konstaterar Tomas Eneroth, S-gruppledare i riksdagen, i en DN-intervju.
Ett av de mer märkliga KU-exemplen kommer från riksdagsledamoten Jessica Polfjärd (M) som anmält statsminister Stefan Löfven för hanteringen av flyktingkrisen.
Snacka om att kasta sten i glashus!
Moderaterna har ju också ett stort ansvar (åtta år i regeringsställning!) för hur asylmottagandet och integrationspolitiken funkar.
Därför borde KU rimligen även granska hur den tidigare alliansregeringen förberedde Sverige för att möta flyktingvågen eller klarat integrationen av nyanlända.
Den enkla sanningen är naturligtvis att ingen kunde förutse fjolårets dramatik och kraftiga tillströmning av asylsökande. Såväl Sverige som Tyskland, Danmark, Finland, Österrike och hela EU blev tagna på sängen av den akuta flyktingkrisen. Av det skälet blir Moderaternas försök att partipolitisera både KU-granskningarna och flyktingfrågan en aning löjeväckande.
Till högen med KU-anmälningar ska även läggas att Moderaterna nu öser interpellationer över regeringskansliet.
Finansminister Magdalena Andersson har ensam svarat på mer än 200 interpellationer sedan valet, skriver tidningen Aktuellt i Politiken. (Som mest fick företrädaren Anders Borg svara på 71 interpellationer under riksdagsåret 2013/14.)
Riksdagsledamoten Helene Bouveng (M) har ensam riktat sammanlagt 24 interpellationer till finansministern – bland annat vid två tillfällen om möjligheterna att få rot-avdrag för att bygga inomhuspooler som verkar vara en hjärtefråga för henne.
Både KU-anmälningar och interpellationer hör till de parlamentariska redskapen. Men de ska brukas med förstånd – inte missbrukas.
Eller som Jan Söderström, chefredaktör för Aktuellt i Politiken, skriver: ”Den enskilda riksdagsledamoten har sin fulla rätt att slåss för sin hjärtefråga. Men när finansministern står där en tisdagskväll klockan 20 för att svara på varför hon försämrar statens finanser – när underskotten är halverade – har man sympati för känslan för att hon skulle kunna använda tiden bättre.”
Anna Kinberg Batra och hennes parti har ett annat och att begrunda. Man borde kunna förvänta sig en mer seriös och konstruktiv oppositionspolitik av det största borgerliga partiet.