I en ledare 27 januari beskrev Dagens Nyheter (ob lib) den rödgröna regeringen som ”en expeditionsministär”. Men faktum är att den S-ledda regeringen uträttar en massa saker som gör skillnad i människors vardag. Tag bara hanteringen av sjukförsäkringen.
I juni 2008 beslutade den dåvarande borgerliga riksdagsmajoriteten att införa den så kallade stupstocken i sjukförsäkringen. Alliansens tanke var att människor inte skulle fastna i lång sjukfrånvaro utan istället söka sig tillbaka till arbetslivet.
Men de rödgröna partierna – liksom en rad tunga remissinstanser (till exempel SKL och TCO) – varnade för att utvecklingen sannolikt skulle bli en annan.
De pekade på att den som är sjuk inte blir frisk bara för att hen passerar en viss tidsgräns. De varnade för att många sjuka i stället skulle slås ut från arbetslivet och riskera att bli socialbidragstagare.
Så blev det också. Farhågorna besannades. Sedan den bortre tidsgränsen infördes har det beslutats om mer än 100 000 utförsäkringar.
Fler sjuka har tvingats gå till socialen för att klara mat och hyra. Kommunernas kostnader för försörjningsstöd har ökat.
Det säger något om vad politisk halsstarrighet och styvnackad blockpolitik kan leda till.
Alliansregeringen hade bestämt sig, var inte mottaglig för motargument och genomdrev en illa genomtänkt förändring trots remissinstansernas alla invändningar.
Sedan dess har de rödgröna partierna argumenterat och drivit på för att skrota den bortre tidsgränsen.
Nu är kravet också verklighet. I måndags, 1 februari 2016, förpassades den så kallade stupstocksregeln till historiens skräpkammare.
”Äntligen!”, utropar Fredrik Lundh Sammeli (S), ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. ”Gränsen har inte gjort fler friska utan bara lett till utförsäkringar och fattigdom.”
Lundh Sammeli beskriver det som ”ett av regeringens viktigaste beslut hittills”.
”Sjukdomar låter sig inte styras av administrativa tidsgränser. Vi ska komma ihåg att det bakom varje utförsäkring finns en människa som inte blir friskare av att sjukförsäkringen slutar betalas ut”, säger han.
Det betyder emellertid inte att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) och hennes regeringskamrater kan sitta nöjda nu.
Nu gäller det att gå vidare och skapa fler vägar tillbaka för dem som är drabbade av ohälsa och är på väg att slås ut från arbetslivet.
Det måste finnas en rödgrön arbetslinje som alternativ till den borgerliga utförsäkringspolitiken.
Det handlar om hälso- och sjukvårdens förutsättningar att stötta de som blir sjuka, om satsningar på rehabilitering, om att stärka arbetsgivarnas roll i det förebyggande arbetet och om att ge Försäkringskassan förutsättningar att göra de prövningar som behöver göras så att insatser kan göras i rätt tid.
Det behövs dessutom ordentliga satsningar på alternativ (sociala kooperativ, lönebidragsanställningar, Samhall och liknande lösningar) för de många som av ett eller annat skäl inte passar in i det moderna, slimmade arbetslivet.
Även kroniskt sjuka (astmatiker, reumatiker och andra) måste ges möjligheter att bidra efter sina förutsättningar. Också människor med psykiska, fysiska och sociala arbetshandikapp måste känna att det finns plats för dem i arbetslivet.
Alla orkar inte jobba åtta timmar om dagen. Men alla kan jobba 100 procent av sin förmåga.