Att som ung engagera sig politiskt kan i dag av flera olika skäl vara oerhört demoraliserande. Inte minst för att det saknas konflikt i politiken. Den konflikt som många människor stöter på i sin vardag, orättvisor, återspeglas dåligt i den politiska debatten som blivit frasorienterad och defensiv. Frågan om vinster i välfärden är ett praktexempel. Politiken vill inte stöta sig med marknaden trots stort stöd hos befolkningen.
Ofta talas om konflikt som något negativt. Inom politiken behöver det inte vara så. Utan konflikt mellan olika idéer, förslag och samhällsfilosofier stympas demokratin. Den friktion som är nödvändig för samhällsutveckling minskar drastiskt. För många väljare upplevs valet av parti därmed mindre betydelsefullt. Varför har det blivit så? Orsakerna är många.
När samhället förändras ställs också demokratin inför nya utmaningar. Hur utformas det politiska systemet på bästa sätt för att tillvarata varje medborgares samhällsengagemang? Hur undviker vi maktkoncentration och konsolidering? En konkret reform som skulle stärka demokratin och öka inflytandet hos marginaliserade grupper är en sänkt rösträttsålder till sexton år. I de länder denna breddning av rösträtten genomförts har det haft goda resultat. Som exempel kan nämnas ett antal tyska delstater, Österrike, Schweiz samt flera sydamerikanska länder. Motivet till förändringen har i samtliga fall varit att i högre grad inkludera den unga generationen som i framtiden ställs inför följdverkningarna av dagens politik.
Men att utvidga möjligheterna för medborgarna att påverka politiken på valdagen är långt ifrån den enda åtgärd som behövs. De politiska partierna som utgör stommen i vårt svenska demokratiska system måste även de ta demokratiutmaningen på allvar. Tyvärr syns dock partierna ha blivit alltmer toppstyrda. Gräsrotsaktiviteternas betydelse minskar till förmån för dyra kampanjer regisserade av PR-byråer. Intresset för idéutveckling förtvinar till förmån för kommunikationsstrategier och medvindspolitik.
Denna utveckling är kanske inte är så märklig mot bakgrund av att allt fler toppolitiker tar tillflykt i PR-branschen efter fullbordat politiskt värv. Det politiska engagemanget blir ytligt. Sammantaget kan det ses som en avintellektualisering av politiken. Från idéutveckling till reklambransch. Den som vill förändra samhället på grundval av kunskap, idéer och värderingar gör bäst i att ägna sig åt annat när politiken alltmer blivit en marknad med aktörer som agerar enligt marknadens principer och moral.
Arbetarrörelsen har länge haft som ledord att kunskap är makt. Detta härrör från insikten om att samhället blir bättre när människor får tillgång till kunskap, intellektuell utveckling och självförverkligande via kultur och utbildning. Och inte minst insikten om att politiska beslut som grundas på tankeverksamhet är bättre än de som bara söker vara uttryck för ”handlingskraft”. Detta i kontrast till borgerligheten som alltid sökt ransonera kunskap och bildning på samma sätt som de sökt snedfördela det ekonomiska välståndet. Tyvärr verkar arbetarrörelsen i hög grad glömt bort detta viktiga uppdrag. Vilket inte minst tydligt när man utan betänkligheter lade ner anrika Brunnsviks Folkhögskola. Folkhögskolans bibliotek, ett av Sveriges mest välorganiserade, slängdes samvetslöst i stora containrar. Bilderna därifrån för tankarna osökt till ett bokbål.
Att karriärvägen för en politiker ofta går via folkvalda/medlemsvalda organ till PR-byråer är alarmerande. Det är också i allra högsta grad skadligt för demokratin. Det har konstruerats en industri, av luft, där ett stort antal människor tjänar sitt levebröd och mer därtill på att kapitalisera de erfarenheter de haft förmånen att förvärva via medlemmars eller svenska folkets förtroende. Vidare har det uppstått en tjänstemannaklass som utövar reellt politiskt inflytande utan att vara valda. Den som inte ser något problematiskt i detta har sannolikt en annan syn på demokrati än vad jag har.